sköna besked

I och med att mitt ben har börjat trilskas lite efter tävlingen så har jag ju känt att jag måste ta reda på mer om varför det gör ont nu. Och kanske också: VAD som gör ont. Hela förra helgen gick jag runt och tänkte på och gruvade mig för telefonsamtal, eventuella läkarbesök, förhoppningsvis nån slags röntgen och att få besked om tillståndet i höger tibia. För är det nåt jag har tröttnat ur på under de här sju åren så är det projektlederiet kring den medicinska biten. Kanske för att det ofta är känslomässigt förknippat med tråkiga besked och dysterskap. Men också för att det är lite roddande. Men hur som helst. Bestämde mig för att uppbåda lite kraft för att ta tag i detta, sagt och gjort; började på måndag morgon, och på måndag eftermiddag fick jag besked om en läkartid och datortomografi-tid på tisdagen! Så fort har det aldrig nånsin gått! Efter att ha målat upp väldigt mörka bilder om mitt högerben under nån vecka (jag vet: väldigt dåligt), kändes det plötsligt som ett tecken, jag fick hjälp av nåt däruppe eller runtomkring för att fortsätta kämpa. Vinden vände, och det kändes välbehövligt!

Så, på måndagkvällen efter en mysig födelsedagsmiddag med familjen körde jag mot Stockholm. På tisdagmorgonen var jag med i Nyhetsmorgon i TV4 för ett projekt jag är engagerad i. "Friskare förskolebarn, friskare Sverige" som CCS står bakom. Här kan ni se det om ni missade. Om ni vill läsa mer om projektet, vilket jag tycker att ni ska (expert-tips för att hålla sig frisk vill väl alla ha!) så klicka här.  

Sen hade jag ett par timmars hål i mitt schema innan röntgen. Haffade några fina semlor (inga wraps!) och åkte och hälsade på Carro och Laleh. Världens bästa håltimme! Ni ser, dagen bara fortsatte att rulla på i dur, för de olika röntgenundersökningarna jag senare gjorde visade INGENTING! Alltså, de visade ju såklart mitt ben, men inget dåligt! Inga sprickor eller hål eller annat skit. Bara helt fint skelett. Har aldrig sett nån finare bild på mig själv! Beskedet från läkaren kan väl sammanfattas med att smärtan troligen beror på att skelettet inte riktigt är starkt nog, ÄN. För skelett stärks i takt med den belastning det utsätts för. Och mitt ben har utsatts för maxhäcklöpning på träning i ett par månader under de senaste sju åren. Så det kanske inte var så konstigt att det reagerade på den höjda belastningen. Nu får vi alltså nöta på med häcklöpning i så hård belastning det bara går utan att gå över gränsen så kommer det tids nog att "härdas". Bästa tänkbara beskedet!

Efter att jag kom hem från Stockholm har jag ironiskt nog, med tanke på vad vi pratade om i Nyhetsmorgon, legat sjuk. Förkyld med lätt feber. Ingen träning och inte heller läge att stå och skrika i mördarbacken. För ni har väl inte missat folkfesten som pågår här i Falun? (Skid-VM!) Herregud vilken stämning det verkar vara. Jag bor bara en kilometer från stadion så jag kompletterar TV-bilderna med att öppna ytterdörren och höra jublet live. Så nu hoppas jag på att bli frisk snart så att jag kan komma igång med träningen igen och krydda det med fina eftermiddagar vid sidan av skidspåret!

Jenny Jacobsson, bland annat medicinsk koordinator på förbundet, var med och hejade, kikade på plåtar och träffade läkaren. Också hann vi med en så här trevlig lunch!

Jenny Jacobsson, bland annat medicinsk koordinator på förbundet, var med och hejade, kikade på plåtar och träffade läkaren. Också hann vi med en så här trevlig lunch!