Det går inte enligt plan men ändå helt enligt plan...

Nu har det snart gått två veckor sen min premiärtävling i Karlsruhe, och mitt smalben verkar inte riktigt skrika ”GO!” än. Nej, den ber om en eller två veckors alternativ träning till. Det har blivit bättre och bättre under de här två veckorna, helt klart, men inte tillräckligt bra för att tävla på. Och en sak har jag lovat mig själv inför hela den här comeback-resan, och det är att aldrig någonsin mer gå emot kroppens signaler. Det var det som körde ner mig i skiten från första början. Därför har jag bestämt mig för att inte springa några fler tävlingar inomhus, alltså varken XL-galan eller EM. 

Men jag måste ändå säga, att tävlingen jag gjorde var väldigt värdefull. Nu har vi fått en massa information om vad som händer med den här kroppen vid tävling och även vetskapen att när jag inte har ont, då kan jag springa hyfsat fort. Nu gäller det för mig och Tobbe att klura lite på den nyvunna informationen och se hur vi ska lägga upp tränings och tävlingsplaneringen framöver. För om någon undrar så tänker jag inte ge upp än. 

Nu är jag ganska nyss hemkommen från ett litet helvetespass i poolen. Huuu, Tobbe bjöd på mjölksyrafest kan jag lova. Efter ett gäng sprintlopp på sju sekunder och några lite längre lopp på tolv och femton sekunder blev jag liggandes på kaklet en lång stund efteråt. Vindögd blev jag också. Undrar om det finns nån gräns på hur många millimol mjölksyra man får ha i blodet när man ska köra bil? Jag satt länge och gruvade mig innan jag sakta rullade hemåt. Full fokus på att hålla ögonen i styr. 

Hem kom jag ivarjefall och nu väntar en hel helg utan träning. Men med pussar och kramar till Klas och Majken.

Köra bil i det här skicket? Läskigt...

Köra bil i det här skicket? Läskigt...