Vrålåket

Kommer ni ihåg att jag berättade om min nya elcykel i ett tidigare inlägg? Åh, vad jag älskar den! Det är ju härligt att cykla ju, men med en uppförsbacke av mördarbacksmått har det inte varit ett dugg härligt sen vi flyttade hit 2009. Nä, min gamla 21-växlade mountainbike har således blivit permanent inredning i ladan här ute. Och där lär den få stå kvar, för nu har jag en ny cykel, en som kan cykla själv! Att susa uppför en backe nästan lika fort som nerför, helt utan mjölksyra. Känslan är magisk! Min egen muskelkraft behöver jag spara till träningarna numer. Idag inledde jag andra veckan av träning med maxlöpning på schemat. Precis som förra veckan, körde jag idag två maxade sextingar, men den här gången från startblock och med eltid. Följt utav två lite lugnare åttiometerslopp. Så tacksam är jag att jag kan genomföra den här typen av träning. Det är underbart! Lika underbart som att ha mina två största (och minsta) supportrar på plats på träningen.

Min fina Zet light, ni ser ju vad glad man blir i dess närhet!

Min fina Zet light, ni ser ju vad glad man blir i dess närhet!

Körde lite häckkoordinationer innan sprintloppen. Farten fortfarande såpass låg att Majken hinner se mig (och Klas fånga mig på bild).

Körde lite häckkoordinationer innan sprintloppen. Farten fortfarande såpass låg att Majken hinner se mig (och Klas fånga mig på bild).