Ett kärt återseende!

En hel vecka blev det den här gången. Med förkylningen alltså. Är det såhär det ska vara som småbarnsförälder? Hu! Vet inte hur många sjukveckor jag har hittills i år, men många är det.

Men nog med tråkiga nyheter på den här bloggen nu.

I fredags fyllde Majken ett år, och i lördags hade vi lite kalas för henne. Det kändes stort på nåt vis. Kanske inte så mycket för henne, men för mig och pappan. Klas började tillslut kalla mig för "birthdayzilla" när jag gick loss med ballonger och flaggspel och grejer. Det gick liksom bara inte att hejda mig!

En annan "high" var dagens träning. Ni kanske kommer ihåg förra inlägget när jag beklagade mig över min då färska förkylning? Om inte, så skrev jag om att det var extra trist att missa träning nu på grund av nya roliga saker på schemat... Men frisk och kry idag kunde jag snöra på mig spikskorna och klippa några häckar för första gången på över två år! Sagolikt kul! Och som jag har tjatat om tidigare: jag skyndar ju långsamt nu, så det var ingen maxlöpning på nåt sätt utan mer en koordinationsövning. Men häckarna skulle ju passeras löpandes, och då blir det ju häcklöpning. Det kändes förvånansvärt hemtamt måste jag säga, inga kylskåpsvassa kanter eller konstiga vinklar på kroppen. Men att det var två år sedan sist kommer nog att sätta sina spår på morgondagen... I skrivande stund (ligger i soffan och slappar) håller mina muskler på med nån slags spontan egenträning. Det durrar, hoppar och pirrar i vader och baksidor. Känns som en fin träningsvärk i görningen!

Nu hade jag tänkt läsa ut boken "livet efter dig", är helt fast och måste få veta hur det går för Louisa och Will...
Hääj!

Transient