Om OS-guld i Rio och sånt...

Ja, det var ett tag sen sist. Ledsen för det. Både appen som jag bloggar ifrån och internet hemma har varit lite knasiga sen jag kom hem... Men hemma är jag, sedan två veckor tillbaka, och det är ju härligt på alla sätt och vis. Det blev ju inte ett träningsläger som går till historieböckerna om man säger så... Eller jo, kanske som det sämsta jag gjort. Av två veckor kunde jag träna de sista fyra dagarna (pga bihåleinflammationen från helvetet). Nu har jag hunnit komma in i gängorna igen och träningen här hemma har varit till belåtenhet!

Just idag har jag vila från träningen och sitter på altanen och läser Michael Connelys senaste medan Majken sover i skuggan. Och så fick jag mig ett gott skratt också, efter en snabb titt i twitterflödet så upptäckte jag att en intervju jag gjorde med SVT i måndags har genererat lite spekulationer från Anders Gärderud. Jag måste kanske berätta först om vad jag sa i intervjun. På frågan om vad mitt mål är, så svarade jag helt sonika "OS guld i Rio!" (Jag utvecklade även mitt resonemang en del) För det är det ju. SVT hade sen ringt upp herr Gärderud och ville ha hans syn på saken. Och jag fick känslan efter att ha lyssnat på det att han tolkade mitt uttalande som att jag var i nån slags superform nu, men så är inte fallet. Jag inser ju att det är ett extremt tufft mål och att jag har en lång bit kvar. Men även fast jag inte är i någon "OS-guldsform" idag så känns det ändå väldigt inspirerande och härligt att ha något så utmanande att sträva efter.

Så, vad jag vill klargöra är alltså att jag är medveten om att jag har ett hårt jobb framför mig, jag är redo att göra jobbet som krävs, men jag är också medveten om att även fast jag gör allt som krävs så kanske det ändå inte räcker till. Men jag är beredd att göra den här satsningen för jag tror till hundra procent på att jag kan räcka till mot världens bästa igen om jag bara får hålla mig skadefri framöver. Om jag inte trodde det - då skulle jag inte överhuvudtaget vara intresserad av en comeback. Som sagt så är jag ju inte där än, att jag kan ställa mig på startlinjen framför tio häckar redo att kuta gärnet. Men jag jobbar på, tar små steg lite då och då, och framför allt låter det ta tid för kroppen att vänja sig vid tuff belastning igen. Så småningom hoppas jag att jag kommit fram till startlinjen med häckarna framför mig, men jag är ju inte dummare än att jag inser att jag inte kommer vara i någon "OS-guldsform" direkt. Det kommer ta tid. Tid som kommer vara tuff, prövande, ibland njutningsfull och underbar, men framförallt, oavsett hur det går med OS i Rio i slutändan, så värt det.