Vindpinad

Nu ligger jag utslagen hemma i soffan efter en trevlig men lite blåsig dag på skidstadion här hemma i Falun. FörVM går ju av stapeln bara några stenkast från där vi bor. Vi bor så nära att man hör speakern och hela vintern igenom får ta del av all konstsnö som virvlar omkring!

Kommer ni ihåg att jag skrev ett inlägg om att längdskidor får mig att gråta under OS i Sotji? Idag hände det igen! Så fort vi promenerade in på stadion så började tårarna rinna... Det blir nån slags känslo-overload som inte riktigt går att hantera på annat sätt än att släppa fram några salta droppar. Jag tror att det också hänger ihop med min längtan tillbaka till tävlingsarenan. Det är så skönt att känna så starka känslor, känns välgörande på nåt vis.

För övrigt så njuter jag i fulla drag av min vilohelg. Jag sprang lite grann (upphängd på löpbandet för att vara på den försiktiga sidan) både torsdag och fredag, första gången sen skruvdragningen - och det kändes fint! Skönt att den här operationen inte innebär nån lång tids avlastning utan bara två veckor lite lugnare för att få allt att lägga sig. Nog för att jag har tålamod att palla med mer än så, men om jag ska tävla nåt i sommar så kan jag inte bli sinkad så mycket mer. Jag har en lång bit kvar. En rolig lång bit kvar tills jag är redo för nummerlappen!

En selfie från åskådarplats på för-VM. Ser ni kungen på läktaren bakom oss? Ledtråd: Jägarhatt och solglasögon!

En selfie från åskådarplats på för-VM. Ser ni kungen på läktaren bakom oss? Ledtråd: Jägarhatt och solglasögon!