Längdskidor får mig att gråta

Jag undrar vad det är för nåt med längdskidåkningen på OS som får mig att snyfta framför teven? Det måste ju naturligtvis ha att göra med att det går väldigt bra för svenskarna, men det berör mig nå jävulskt. Jag lever mig in och känner med dom där ute i spåren. Kanske är det den här ensamma fighten i skogen som de går mot sig själva som träffar rakt i hjärtat. Herregud vad starka de är! Vilken kamp det måste vara att med mjölksyran sprutandes ur öronen bara fortsätta kriga. Stavtag för stavtag. Nej, jädrar vad imponerad jag blir av dessa superatleter. Och glad för att vi i Sverige har så härliga idrottsförebilder att följa i spåren i Charlotte, Marcus, Emil, Teo och alla andra!