Gunde har rätt

"Ingenting är omöjligt" med perfekt klingande dalmål är ju ett bekant Gunde-uttryck. Och idag stämde det extra bra att säga efter träningen. Det var ju som jag skrev igår premiär med två pass på en måndag, och det gick ju alldeles strålande. Än så länge kanske jag ska lägga till... Kanske vaknar imorrn och undrar vad det är som kört över mig. Men det var vad som hände under dagens andra pass som gjorde mig alldeles extra glad. Jag hade ingen tvekan iofs om att det skulle funka, men ändå, här kommer det:

  1. Jag sprang ett lopp över 84cm häckar, alltså full tävlingshöjd. (Dock femstegsrytm, man tar tre på tävling).
  2. Jag rev av några lopp med tre steg emellan (men med 76cm häckar).

Det bästa av allt var att det kändes rättså bra! Lite pirrigt är det, när man står där på startlinjen och har fem häckar framför sig också vet man att om jag ska komma fram med bara tre steg... Ja, då krävs det en betydande insats. När man inte har gjort det på ett tag (senast jag provade var två och ett halvt år sedan, då kändes det som att benet skulle gå av) är det lätt att känna sig tveksam första loppet (är mina ben snabba nog att hinna med om jag sopar på med farten som krävs?) Men det gick! Helt utan smärta och över förväntan bra. Det är svårt att förklara, men det är lite skräckblandad förtjusning i början, men framförallt: så mycket glädje och tacksamhet!

Önskar att jag kunde skylla på farten, men man kan säkert ta skarpa bilder ändå. Den här föreställer mig efter att ha klippt en 84:a. Bilden är ett pausat ögonblick från Tobbes filmning, man tager vad man haver. 

Önskar att jag kunde skylla på farten, men man kan säkert ta skarpa bilder ändå. Den här föreställer mig efter att ha klippt en 84:a. Bilden är ett pausat ögonblick från Tobbes filmning, man tager vad man haver. 

Ett skrämmande bildbevis på min dåliga hårdag. Men det var en bra dag på många andra sätt, så jag är glad ändå!

Ett skrämmande bildbevis på min dåliga hårdag. Men det var en bra dag på många andra sätt, så jag är glad ändå!