Det här smalbenet...

Jag vet inte vad ni som läser tycker, men hade jag själv läst den här bloggen om den skadeförföljda nyblivna mamman som aldrig ger sig, ja då hade jag nog velat ha en liten statusrapport om den där högra tibian. Så här kommer en liten sammanfattning om hur läget är!

Senast jag opererade smalbenet var 17 augusti 2012. Innan dess gjordes bedömningen att benet inte håller för löpning. Det var ett hål mitt i benet som vägrade läka. Två alternativ fanns, lägga av eller operera in en märgspik (den som ser ut som en tvärflöjt på bilden) som stadgar upp kalaset. Jag valde det senare. Ganska snart efter operationen kände jag att det här är grejen, jag såg ljuset i tunneln efter fem års smärta. Helt underbart är det! Men eftersom det känns lite som att detta är min sista chans till comeback, så har jag valt att inte stressa utan att låta kroppen ta god tid på sig vid att vänja sig vid högre belastning igen. Dessutom så började ju lilla Majken att växa i min mage så det passade bra med en lugn rehabperiod.

Runt årsskiftet kunde jag börja småspringa lite grann med en väldigt bra känsla i själva smalbenet, men två andra saker dök upp. Det ena var en skruv nere vid ankeln som skavde, så den skruvades ur i april i år. Den andra grejen är nån halvkonstig känsla i insidan av knävecket. Det gör lite ont när jag lyfter hälen mot rumpan, och jag har ännu inte nån klar diagnos på den trots många vändor med läkare och sjukgymnaster. Men, än så länge så känns det inte när jag springer utan bara vid övningar typ hamstringscurls och när jag ska sätta på mig strumpor och skor och så. Det kan jag leva med. Men jag lyssnar noga på den, det är då ett som är säkert, för jag vill inte att den kommer och biter mig i rumpan när jag har som roligast.

Så, just nu varvar jag vanliga (lätta) löppass på bana med pass då jag springer upphängd på löpbandet (jag kan lägga upp en video på hur det ser ut senare) för att successivt vänja mig vid tuffare belastning igen. För under våren och sommaren blev det ingen löpning alls pga foglossning och stor mage. Tanken är alltså att stegra upp belastningen under en period för att sedan kunna börja träna och tävla på 100 meter häck. NÄR det händer, det bestämmer kroppen.

Sammanfattningsvis så är jag jätteglad åt var jag står idag. Smalbenet känns prima, jag känner mig stark och pigg, och den här myten om att man ska vara slut kroppsligt när man blir äldre är bara skit, det känner jag.

Transient