sköna besked

I och med att mitt ben har börjat trilskas lite efter tävlingen så har jag ju känt att jag måste ta reda på mer om varför det gör ont nu. Och kanske också: VAD som gör ont. Hela förra helgen gick jag runt och tänkte på och gruvade mig för telefonsamtal, eventuella läkarbesök, förhoppningsvis nån slags röntgen och att få besked om tillståndet i höger tibia. För är det nåt jag har tröttnat ur på under de här sju åren så är det projektlederiet kring den medicinska biten. Kanske för att det ofta är känslomässigt förknippat med tråkiga besked och dysterskap. Men också för att det är lite roddande. Men hur som helst. Bestämde mig för att uppbåda lite kraft för att ta tag i detta, sagt och gjort; började på måndag morgon, och på måndag eftermiddag fick jag besked om en läkartid och datortomografi-tid på tisdagen! Så fort har det aldrig nånsin gått! Efter att ha målat upp väldigt mörka bilder om mitt högerben under nån vecka (jag vet: väldigt dåligt), kändes det plötsligt som ett tecken, jag fick hjälp av nåt däruppe eller runtomkring för att fortsätta kämpa. Vinden vände, och det kändes välbehövligt!

Så, på måndagkvällen efter en mysig födelsedagsmiddag med familjen körde jag mot Stockholm. På tisdagmorgonen var jag med i Nyhetsmorgon i TV4 för ett projekt jag är engagerad i. "Friskare förskolebarn, friskare Sverige" som CCS står bakom. Här kan ni se det om ni missade. Om ni vill läsa mer om projektet, vilket jag tycker att ni ska (expert-tips för att hålla sig frisk vill väl alla ha!) så klicka här.  

Sen hade jag ett par timmars hål i mitt schema innan röntgen. Haffade några fina semlor (inga wraps!) och åkte och hälsade på Carro och Laleh. Världens bästa håltimme! Ni ser, dagen bara fortsatte att rulla på i dur, för de olika röntgenundersökningarna jag senare gjorde visade INGENTING! Alltså, de visade ju såklart mitt ben, men inget dåligt! Inga sprickor eller hål eller annat skit. Bara helt fint skelett. Har aldrig sett nån finare bild på mig själv! Beskedet från läkaren kan väl sammanfattas med att smärtan troligen beror på att skelettet inte riktigt är starkt nog, ÄN. För skelett stärks i takt med den belastning det utsätts för. Och mitt ben har utsatts för maxhäcklöpning på träning i ett par månader under de senaste sju åren. Så det kanske inte var så konstigt att det reagerade på den höjda belastningen. Nu får vi alltså nöta på med häcklöpning i så hård belastning det bara går utan att gå över gränsen så kommer det tids nog att "härdas". Bästa tänkbara beskedet!

Efter att jag kom hem från Stockholm har jag ironiskt nog, med tanke på vad vi pratade om i Nyhetsmorgon, legat sjuk. Förkyld med lätt feber. Ingen träning och inte heller läge att stå och skrika i mördarbacken. För ni har väl inte missat folkfesten som pågår här i Falun? (Skid-VM!) Herregud vilken stämning det verkar vara. Jag bor bara en kilometer från stadion så jag kompletterar TV-bilderna med att öppna ytterdörren och höra jublet live. Så nu hoppas jag på att bli frisk snart så att jag kan komma igång med träningen igen och krydda det med fina eftermiddagar vid sidan av skidspåret!

Jenny Jacobsson, bland annat medicinsk koordinator på förbundet, var med och hejade, kikade på plåtar och träffade läkaren. Också hann vi med en så här trevlig lunch!

Jenny Jacobsson, bland annat medicinsk koordinator på förbundet, var med och hejade, kikade på plåtar och träffade läkaren. Också hann vi med en så här trevlig lunch!

Tack!

Jag glömde det viktigaste: TACK! Tack kära läsare för alla snälla kommentarer ni skickar! Det är verkligen fint, att ni tar er tid att peppa och stötta när det kärvar. Jag är så tacksam för stödet ni ger mig. Nu ska jag springa uppför trappan och krama min snickrande man som varit med i sjutton år och stått ut med den här envisa galningen. Det han bjuckar på är bortom stöd. Verkligen. Och imorgon ska jag krama coach Tobbe som orkar hänga på i den här berg-och-dal-banan. Också ska jag krama syrran och mamma och pappa (brorsan är för långt borta för en, men han får en mental kram) som hejar och hjälper på alla sätt och vis.

Tacksamhet är en himla fin känsla, eller hur? Trots att det känns tungt ibland så krävs det inte mer än att man tänker på allt som är bra, allt som man är tacksam för, för att man ska kvickna till lite grann. Det är nog mitt vassaste må-bra-tips om någon är intresserad... Att identifiera och tänka på vad man är tacksam över. Jag är tacksam över alla ovan nämnda personer som finns i mitt liv, och sjävklart den lite större familjen, med svärföräldrar och Klas syskon med familjer. Och alla andra i mitt lilla team; manager Keith, tävlingsmanagers Daniel och Stina, Karolina som knådar trötta muskler, Johan som rätar ut sned rygg etc, och naturligtvis också mina härliga lojala samarbetspartners. ÅF, Clas Ohlson och CCS!

Mest av allt är jag tacksam över att få vara mamma till Majken. Här bara några månader gammal tillsammans med Klas som jag är så lyckligt lottad över att få ha i mitt liv.

Mest av allt är jag tacksam över att få vara mamma till Majken. Här bara några månader gammal tillsammans med Klas som jag är så lyckligt lottad över att få ha i mitt liv.

Söndagsspekulationer

Tänk om mitt ben vore en IKEA-säng, som man kunde ställa in i ett labb och testa hur många gånger man kan hoppa i den innan den går sönder. Vad skönt det vore, om man verkligen kunde veta säkert vilka påfrestningar den här möbeln pallar. Nu finns det å andra sidan inga sådana labb där man kan lägga in ett smalben och få svar på hur många häckar det kan klippa, hur höga häckar det kan klippa och om det finns några gränser för hur fort det kan klippa häckarna. Det är kanske tur ändå? Det är ju lite det som är poängen med elitidrott... Att testa vad våra kroppar (och kanske framförallt knoppar?) klarar av. Så jag får fortsätta med det, att testa mig fram. Det är ju vansinnigt roligt ändå, trots att man går på lite nitar här och där!

Den här helgen har jag haft vila och bara försökt koppla bort häckar och träning. Jag är rättså bra på det, att lata mig när det passar! I lördags var vi i Leksand och göttade oss. Först på härliga Siljans konditori och sen vidare till ishallen för att se Leksand möta Luleå. Det hela slutade inte i masarnas favör, men det var som vanligt kul ändå!

Den kommande veckan vet jag inte riktigt vad som väntar, rent träningsmässigt alltså. Skickar han ner mig i gruvan nu, Tobbe? En sak är då säker, att jag är snäll mot benet nån vecka till!

Majken har fattat vad man gör när man får syn på en handspritsautomat!

Majken har fattat vad man gör när man får syn på en handspritsautomat!

Det går inte enligt plan men ändå helt enligt plan...

Nu har det snart gått två veckor sen min premiärtävling i Karlsruhe, och mitt smalben verkar inte riktigt skrika ”GO!” än. Nej, den ber om en eller två veckors alternativ träning till. Det har blivit bättre och bättre under de här två veckorna, helt klart, men inte tillräckligt bra för att tävla på. Och en sak har jag lovat mig själv inför hela den här comeback-resan, och det är att aldrig någonsin mer gå emot kroppens signaler. Det var det som körde ner mig i skiten från första början. Därför har jag bestämt mig för att inte springa några fler tävlingar inomhus, alltså varken XL-galan eller EM. 

Men jag måste ändå säga, att tävlingen jag gjorde var väldigt värdefull. Nu har vi fått en massa information om vad som händer med den här kroppen vid tävling och även vetskapen att när jag inte har ont, då kan jag springa hyfsat fort. Nu gäller det för mig och Tobbe att klura lite på den nyvunna informationen och se hur vi ska lägga upp tränings och tävlingsplaneringen framöver. För om någon undrar så tänker jag inte ge upp än. 

Nu är jag ganska nyss hemkommen från ett litet helvetespass i poolen. Huuu, Tobbe bjöd på mjölksyrafest kan jag lova. Efter ett gäng sprintlopp på sju sekunder och några lite längre lopp på tolv och femton sekunder blev jag liggandes på kaklet en lång stund efteråt. Vindögd blev jag också. Undrar om det finns nån gräns på hur många millimol mjölksyra man får ha i blodet när man ska köra bil? Jag satt länge och gruvade mig innan jag sakta rullade hemåt. Full fokus på att hålla ögonen i styr. 

Hem kom jag ivarjefall och nu väntar en hel helg utan träning. Men med pussar och kramar till Klas och Majken.

Köra bil i det här skicket? Läskigt...

Köra bil i det här skicket? Läskigt...

Idag är ingen vanlig dag...

För idag är det mitt världsrekords 7-årsdag! Hipp hipp hurra! Och att det fortfarande står sig är ju lite grädde på moset. Just hemkommen från gymmet där frivändningarna gick sådär sjuårskalaslätt. Såpass lätt att jag kastade upp ett nytt postop/postpreg PR på 95 kg. Idag är också starten på den så kallade "helvetesveckan" för Klas. Det låter ju hemskt, en helvetesvecka! För mig är det en ovanligt härlig vecka, men för nån som är lite glömsk är det en svår vecka... (Här kommer en reminder älskling!) Den börjar som sagt idag med årsdagen av världsrekordet. Den tolfte firar jag och Klas sjutton år tillsammans (i år blir det halva mitt liv!!). Den fjortonde är det ju alla hjärtans dag, och sen den sextonde är det min födelsedag! Varannan dag alltså. Perfekt! Nu när jag har tränat har Majken varit hos farmor och farfar så nu ska jag skynda mig genom duschen och sen fylla några hembakade semlor som jag ska överraska de snälla barnvakterna med! 

Ganska glad efter 95 pannor i hängande styrkevändning!

Ganska glad efter 95 pannor i hängande styrkevändning!

Karlsruhe

Ja, helgen ja, skulle ju skriva lite mer om det... Har tagit lite tid att landa bara. Vilken grej! Jag tävlade igen efter så många år... Helt underbart! Klas, Majken och Tobbe var med hela helgen och min pappa anslöt på själva tävlingsdagen. Skönt att ha de där, för det var nervöst. Tycker ändå att jag lyckades hålla nerverna i bra styr, men i och med det hade jag nog inte så mycket mental kraft till att fokusera på själva utförandet... Men det får man nog räkna med, i en premiär efter så lång tid. 8.14 i både försök och final. Jag är glad att kroppen klarade av två lopp sådär på en och samma kväll. Också är jag såklart glad för att det kändes bra i hela kroppen under tävlingen. Att jag skulle bli sliten efteråt det hade jag räknat med, och det har jag också blivit... Det är framförallt benhinnorna som gör sin röst hörd just nu. Jag fick ju ont i benhinnorna när jag var på läger runt nyår, och det kommer och går med tuff belastning. Att tävla är ju någonting helt nytt för min kropp, och någonting den sakta måste få anpassa sig till. Jag har inga andra alternativ just nu, än att lyssna otroligt noga på vad kroppen säger. och när den säger "GO!" då först står jag på startlinjen igen. Eftersom det här var första tävlingen så vet jag inte hur lång tid det tar. 

Från vänster. Alain Blondel, Renault Lavillenie, jag, och Martin som är chef för hela galan.

Från vänster. Alain Blondel, Renault Lavillenie, jag, och Martin som är chef för hela galan.

Dagen innan tävlingen var jag och bekantade mig med banorna, också ville arrangören ha ett foto  på det här gänget i startblocken. Tävlingschefen körde en otroligt casual pose i blocken, inte sant?!

Också en bild där det ser ut som att vi ska starta i ett 800meterslopp. från 60 meters mållinjen...

Också en bild där det ser ut som att vi ska starta i ett 800meterslopp. från 60 meters mållinjen...

Majken hoppade in gropen åt Erica Jarder, som ju hoppade aslångt dagen efter! KUL!

Majken hoppade in gropen åt Erica Jarder, som ju hoppade aslångt dagen efter! KUL!

Godmorgon!

Vilken kväll det blev igår... Så underbart att vara tillbaka på tracken! Stort tack för alla glada grattisrop, ni är för gulliga! Efter lite för få men sköna timmars sömn (har glömt bort hur svårt det är att varva ner när man tävlar så sent...) har vi nu kastat i oss lite frukost och börjat resan hemåt! Jag ville egentligen bara säga hej och tack, jag skriver en lite utförligare text om helgen när vi kommer hem sen!

iphone-20150201094120-0.jpg

CCS ny samarbetspartner!

Jippijäj! Goda nyheter! En ny samarbetspartner är inte ofta jag har äran att få presentera, men den här veckan känns som something else! CCS: hudvårds- läkemedels och hygienproduktsföretaget från möjligheternas stad, Borlänge, vill hänga med mig på resan mot Rio! Fantastiskt kul, och en trygghet för min fortsatta satsning tillbaka till toppen. Vi hade en liten pressfrukost på deras kontor idag, och om ni är mer nyfikna kan ni klicka här

CCS VD tillika forna slalomhjälten Jonas Nilsson och jag. Bild snodd från dt.se

CCS VD tillika forna slalomhjälten Jonas Nilsson och jag. Bild snodd från dt.se

Nervositeten inför helgen är lite rolig, idag har den pendlat fram och tillbaka som en förortsbo till Stockholm. Från att känna mig lite i överkant stissig ena stunden, till att i nästa ögonblick känna mig otroligt avslappnad. Jag antar att pendeln kommer landa nånstans däremellan. Inte mig emot. Annars njuter jag (mellan mina nervös-breakdowns) av att få ägna mig åt (o)vanliga hederliga tävlingsförberedelser. Körde häckstarter och 150 meterslopp igår, har vilat och fått massage idag, och här hemma ränner jag omkring och letar som besatt efter rätt sorts spikar till skorna. De vanliga spikarna som följer med spikskorna (med en form ungefär som en trappa) är inte tillåtna i den nya hallen i karlsruhe (där de lagt in banorna från inne-EM i Göteborg 2013) utan de ska vara helt släta, som en kon. Har hittat 10 stycken av den rätta sorten i ett par spikskor från tidigt tjugohundratal, men mina skor som jag ska tävla i på lördag har 16 förborrade hål. Tur då att man har en twin med liknande uppsättning spikskor i sin källare, eller hur!? Nu ska jag försöka sänka pulsen en aning och gå och lägga mig. Imorgon väntar sista styrkepasset inför tävlingen och ett välbehövligt besök på salong Stüffe. Jag hoppas min livserfarenhet kan avspegla sig på annat sätt nu när jag färgar över de gråa...!

Den tredje Leksingen

Sitter och kollar Skellefteå-Leksand på TV när Majken säger lite nonchigt "Heja Leka!" Vi har visst en till Leksing i familjen! Trots det lilla nyfrälsta fanet så blev det förlust ikväll, men vi hoppas på en snabb revansch eftersom vi ska se matchen mot Brynäs på plats på lördag!

Tack för låttipsen hörni! Just nu lutar jag åt en spellista med klassisk musik alternativt ballader. Det tunga artilleriet måste jag nog spara på tills jag (åter) lärt mig springa avslappnat! Apropå det, så sprang jag ju det sista rejäla häckpasset innan premiären idag. Det blir bättre och bättre för varje pass, en väldigt härlig känsla att ha just nu. Med det sagt vill jag ändå tillägga att vi har en uppsjö av saker att jobba med framöver. Avslappningen är en sån sak. Lite osäkerhet har den förmågan på mig, att jag vill hjälpa till med alla fibrer i alla muskler i hela kroppen. Detta har ju dock motsatt effekt, att man bromsar. Så om jag bara lyckas knäcka den koden kan det nog hända en del med känslan och rytmen i löpningen. Jag vet vart jag ska leta ivarjefall: i hjärnan. Nånstans bland vecken ligger mina gamla mentala knep för att locka fram rätt feeling. Men nu är inte läge att grubbla över brister, nej, med bara en vecka kvar till premiär så fokuserar jag på det göttigaste av det göttiga: jag är redo!

Majken i lite yngre tappning och med tjusigaste Leksandströjan!

Majken i lite yngre tappning och med tjusigaste Leksandströjan!

T minus tio

Pulsen stiger i mitt lilla bultande hjärta. Bara tio dagar kvar till comebacken nu. Ställt mot sex års alternativ träning och strugglande så är tio dagar ingenting. Ingenting! Det mesta är gjort nu, har bara ett riktigt häckpass kvar innan skottet smäller i Karlsruhe. Jag har bestämt mig för att njuta av den höga pulsen, oron och fjärilarna i magen. Eller, bestämt och bestämt... Det bara blir så när jag tänker efter lite noggrannare. För det är ju en hyfsat angenäm känsla, den skräckblandade förtjusningen av att snart gå upp i ringen igen! För att prata klarspråk så är inget annat än askul och en dröm som går i uppfyllelse!

Sitter och plitar på en spellista med pepplåtar inför denna högtidsstund. Svårt det där, köra på gamla säkra kort, eller hitta nåt nytt kul? Några Hiveslåtar måste få vara med. Kanske den där de sjunger "I move like a landslide - so get out of my way"? (Helt ödmjukt alltså) Nä, herregud, nu stiger pulsen till 170 bara jag tänker på det... Kanske bara ska köra på lite soft musik så jag inte dundrar rakt igenom häckarna? Har nån nåt låttips som ni vill dela med er av? Lägg en kommentar isåfall så vore ju det superbjussigt!

Idag har jag och Majken varit i möjligheternas stad, Borlänge, på möte. Majken förde anteckningarna med tusch. På handen. Min lilla chef! På träningsfronten har det varit vila idag, laddar som sagt för ett häckpass imorrn. Frågan är om jag får med mig skallen till hallen imorrn, eller om den redan har flugit till Frankfurt för vidare transport till Karlsruhe?

Efter ett bra möte i Borlänge!

Efter ett bra möte i Borlänge!

Snart hemma!

Har lyxen att sitta i baksätet och slappa medan Klas och Tobbe håller ställningarna i fram. Vi susar genom fina snöiga landskap påväg hem från Arlanda. Tredje lägret i rad med dåligt väder är till ända och jag har lovat mig själv att bara välja säkra kort rent vädermässigt i framtiden. Lova att påminna mig om jag är påväg mot snålblåst och mulna dagar igen! Träningsmässigt har lägret varit OK. Några bra pass, men jag har kännt mig ganska sliten många dagar. En kvalificerad gissning säger mig att det beror på att banan var helt söndertorkad. Som att springa på hårdplast, inte så härligt. Det blir fint att komma hem till våra mjuka sköna banor på lugnet!

En annan grej som upptar stor del av mina tankar nu: Det är 18 (arton!) dagar kvar till min tävlingspremiär på 60 meter häck i Karlsruhe. Mycket känslor virvlar omkring. Tacksamhet, oro, glädje, stolthet. Ja, en salig röra. Jag ska försöka bjuda in er om ni vill ta del av det lite senare. Nu tittar jag snart i kors efter en hel dag sittande i olika färdmedel. Och 2015 ska definitivt inte kännetecknas av den bloggtorka som hittills rått. Men först: komma hem, bära in sovande liten kämpe och alla väskor, mata katten och stupa i säng!

Sista dan för året...

Men bara den andra här på Fuerteventura! Träningen har rullat igång lite smått med ett lätt pass på arenan igår, och ett styrkepass idag. Vi bor (och tränar styrka) på Playitas som ju verkligen är ett tränings-semester-ställe för många svenskar! Friidrottsarenan ligger i grannstaden Gran Tarajal, 10 min med lokalbuss härifrån. Imorgon är den stängd, men nån har charmat till sig nycklarna till arenan så att 2015 kan börja på bästa sätt: med häckstarter! Hoppas ni alla får ett fint avslut på det här året och ett gott sprillans nytt imorgon!

iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-1.jpg

Och där åkte julen ut!

Visst är det supermysigt med jul. Men efter annandagen, då ska den bara ut. Det är ju förberedelserna och själva julen som jag gillar, ingen idé att hålla på och dra ut på det. Nä, från och med idag är siktet inställt på nytt år men allra först träningsläger! Håller på att packa för fullt, för imorgon (efter ett förhoppningsvis svinroligt häckpass) bär det av till Fuerteventura. Hela lilla familjen åker två veckor och supertränaren Grycksboexpressen ansluter sista veckan. Bästa sättet att börja 2015 på.

Hejdå julen! Väl mött igen nästa år.

Hejdå julen! Väl mött igen nästa år.

God jul!

Hoppas ni alla har haft en fin jul så här långt! Vi har firat med båda våra familjer och framförallt så är jag så in i norden glad åt att vi alla är friska fortfarande! Mitt bidrag till julborden har varit handsprit i år. Inte alls dumt! Någon ledighet blir det ju inte riktigt tal om för en friidrottare under jul, hade vila på julafton, men det får räcka där. Med bara snart en månad kvar till tävling finns inte riktigt nåt sug efter vila! Igår rev jag av ett lättare styrkepass i källaren (i mitt nya julklappsunderställ, tack Klas! Och tack Anja och Filippa som designat så fint!) men idag är hallen öppen igen så i eftermiddag är det tillbaka till vardagsrutinerna!

iphone-20141225135414-0.jpg
iphone-20141225135414-1.jpg

En rejäl dos inspiration

Åh, vilken härlig dag jag haft idag! Eller vi ska jag säga, en riktig familjedag med en stor portion friidrott insprängt. Vi gick upp i ottan jag och Majken. Klas hade julfest med jobbet igår - så honom lät vi sova. Fixade matsäcksfrukost och åkte till simhallen där vi fick se tjusigaste luciatåget som simmade runt med tända ljus i mörkret. Mysigt! Sen frukost med syster med familj, morfar och mormor. Vidare till friidrottshallen där härligt galna crossfitfolket hade jultema på träningen. Tomteluvor, julmusik och tunga lyft. Kul sällskap! Lunchen fixade Jenny, och då anslöt vår lillebror direkt från USA. Under eftermiddagen gick jag på en föreläsning/träning med den franska häcktränargurun Jaques Piasenta. Otroligt inspirerande! Bara att få nörda ner sig i häckteknik med andra nördar i timmarna tre... Häckteori! Det ska jag se till att få mer av. Så det enda jag kan tänka på nu är rytmen i tre steg mellan två häckar. Ligger i soffan och blundar och liksom känner in hur det ska kännas. En härlig lördag helt enkelt! Hoppas ni alla haft en fin dag också!

Jag börjar bli en fena på det här med suddiga bilder. Men den här föreställer galningarna i julmundering på gymmet imorse. Jag sitter längst ner till vänster, bakom starka Linda med skivstången.

Jag börjar bli en fena på det här med suddiga bilder. Men den här föreställer galningarna i julmundering på gymmet imorse. Jag sitter längst ner till vänster, bakom starka Linda med skivstången.

image.jpg

Jaques Piasenta. 72 år och smidig som en katt. Då borde man ju kunna springa som en tiger som 33 åring.

Jahaja

Det blev alltså en vecka till med hosta och luftrörsskit. Men nu mår jag bättre och laddar för en helt vanlig fredag imorgon! Först träning (blir ett ytterst lätt pass för att väcka kroppen lite) och sen en timmes massage. Att gå igenom ett helt träningsår utan att bli sjuk existerar ju knappt, så några veckors "svinn" per år får man ju räkna med. Men det är ju inte utan att jag blir lite stressad nu när jag haft två förkylningar på raken. Nu närmar sig ju säsongen med ganska raska steg... Alltså det är ju så kul och spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Idag har jag haft lyxen att bli ompysslad av min finfina frisör Emilia på salong Stüffe. Lite ny färg (i väntan på att min råttnyans med inslag av grått blir hett) och några klipp med saxen så känner jag mig som ny!

Fördelen (nä, det finns egentligen inga) med förkylningen är att det har funnits oceaner av tid till att fixa julmysigt hemma! Love it! Tolka mig rätt nu; inte en enda tomte i tyg/trä/plast sätter sin fot i mitt hus, men väl massor av ljus, hyacinter, gran och amaryllis!

Här ser det ju ut som att vi har fått till en grön botten, hade varit festligt!

Här ser det ju ut som att vi har fått till en grön botten, hade varit festligt!

Oh no!

Har tränat fyra dagar post förkylning och vad händer? Sjuk igen? Känns som det barkar ditåt just nu... Eller så har jag svalt en tennisboll och glömt bort det. Nåt riktigt lurt lurar i vassen. Så. Nu ska jag dricka galna mängder ingefärscocktail (koka upp vatten och så mycket ingefära du har i närheten, låt sjuda ett slag. Ta av från värmen, ha i nån tesked honung och pressa i så mycket citron du klarar) och sen gå och lägga mig. Hålla tummarna ska jag göra inatt också. Godnatt.

statistikfest!

Om någon känner sig lockad att förkovra sig inom damernas 60 meter häck, och då menar jag i siffrorna och statistikens djungel, ja då kan man klicka här! Då länkas ni vidare till en artikel skriven av statistikgurun A Lennart Julin för friidrott.se. Det är en genomgång av vad som hänt i världseliten sen jag slog världsrekordet 2008. Ganska härlig läsning såhär kvällen innan första häckpasset sen förkylningen!

Synkronicitet

Återhämtningsvecka och förkylning går nästan alltid hand i hand för mig numer. Antingen är antalet tuffa träningsveckor i följd precis vad jag klarar av eller så är det kanske så att när det kommer en återhämtningsvecka så slappnar jag av å det grövsta... Jaja, förkyld blev jag i vilket fall. Och precis samma dag som crowdsourcingen i förra veckan med temat "smitta inte mitt barn!" (arrangerat av borlängeföretaget CCS healthcare). Snacka om lustig timing. Och samtidigt låg Klas och Majken hemma i Falun och hostade. Så man kan lugnt säga att jag spetsade öronen när smittskyddsexperter, läkare, förskolepersonal och andra kunniga inom området tog till orda. För hur tusan gör man för att hålla sitt barn och sig själv frisk om man inte ska gå i ide under vinterhalvåret? I mitt huvud har jag kokat ner det till några få men enkla grejer: Att undvika sjuka människor så gott det går. Måste man träffas så är det bäst ute. Ganska självklart, men inte alltid så lätt ändå. Och såklart: Handhygienen. Tvätta händerna, sprita händerna, och vara noga med att byta/ha egna handdukar (hemma) och använda pappersservetter och aldrig nån kommunal handduk (borta). Men nu har jag ju som sagt åkt dit ändå. Tack och lov verkar det vara över nu. Så härligt att dra på sig träningskläderna och joggingskorna igen! Idag gjorde jag bara en uppvärmning så får kroppen en chans att säga vad den tycker om det tills imorgon. Om vi är på samma sida så blir det styrka då!

Och fram kom solen!

Helt plötsligt tände någon lampan! I varje fall över Falun, där molnen har legat som ett fluffigt lock i stort sett hela november. Det var vi inte sena att utnyttja, Majken och jag. Tänk vad lätt det är att förutsäga oss ljustörstande nordbor såhär års... På med lampan bara så kommer vi! Majken roade sig med att kratta lite grus och bära runt stenar i en hink, sen kilade vi över till grannen för att klappa hästarna. På eftermiddagen byttes vi av jag och Klas och jag fick jobba lite. Idag bestod det inte av träning (återhämtningsvecka ju!) utan inspelning av "grejer" (filmklipp kanske?) till batterijakten och batteriskolan (som Clas Ohlson, Warta och Håll Sverige Rent står bakom). Svårt svårt. Att prata utifrån ett manus på ett naturligt och spontant sätt. Men jädrar vad kul det är ändå? Nästan på gränsen till obekvämt i början, sen kommer tävlingsjävulen smygandes och man blir som swept away av att få till det på ett OK sätt. Sen hur resultatet blir återstår ju att se, men nu unnar jag mig snälla tankar om att jag utvecklades åt rätt håll mot slutet i alla fall! Sen svischade dagen på i ett rasande tempo. Naprapatbehandling, aj aj, bit ihop, andas igenom smärtan osv plus. Handla. Hämta liten gullunge hos farmor. Steka blodpudding. Njuta av den och av trevligt sällskap. Packa liten väska och åka ett punktligt(!) tåg till Stockholm. Det var dagen det. Nu ska jag dra täcket över mig och ladda för nånting nytt imorgon. Crowdsourcing! Undrar om jag är den enda deltagaren som var tvungen att googla på det?

Fina djur de där hästarna.

Fina djur de där hästarna.

Batterijakten. För landets alla fjärdeklassare med tävlingssug och miljöintresse. Göran, jag, Mats och Sebastian tog en selfie efter dagens inspelning. 

Batterijakten. För landets alla fjärdeklassare med tävlingssug och miljöintresse. Göran, jag, Mats och Sebastian tog en selfie efter dagens inspelning. 

I Stockholm är det ljust dygnet runt, till och med mulna novemberdagar.

I Stockholm är det ljust dygnet runt, till och med mulna novemberdagar.