Semesterlunk

Ni vet den där enda viloveckan jag skrev att jag skulle ta... Den började just! För att snabbt som ögat komma in i den rätta semesterlunken har vi dragit till Calella de Palafrugell på Costa Brava, Spanien, där sommaren ännu hänger sig kvar! Här gjorde jag min första internationella seniortävling för hundra år sedan, och här gjorde jag även ett lopp 2010. I samband med den tävlingen hängde jag här i tio dagar, som ett litet läger. Men nu ska jag nog inte ens åka och titta på banan. Jag kanske joggar några gånger och kör nåt lättare styrkepass bara för att hålla igång men det är allt. Jag gillar att vila!

Transient
Transient

Dra åt skogen

Har precis landat på förstukvisten efter en riktig rivstart på den här fredagen. Intervaller i skogen med Tobbe. Och lite lätt övertänd (pga detta är sista passet av det här slaget innan vi går in i en ny period i träningen) rivstartar jag verkligen den första tvåminutersintervallen, med cementblock till lår resten av loppen som följd. Som man bäddar får man ligga brukar det ju heta. Vi har kört det här passet fyra gånger nu, och eftersom vi alltid börjar på samma ställe i skogen och springer samma spår så finns det ju en del riktmärken att förhålla sig till längs med banan. Idag blev det ett rent krig för att klara av att komma fram till skylten där sista loppet brukar landa. Tankar om att försök, semi och final under inomhus EM i vinter går på samma dag hjälper till i såna lägen. Jag har mina trix för att locka fram lite till. Ibland är det ju gött att ha några år på nacken!

Strike a pose! PT-Greta slappar efter lite blandade småhopp med stången

Vecka fyra påbörjad

Idag har jag träningsvärk. I höftböjarna för den som är nyfiken... Oavsett hur mycket styrka man kör så går det inte riktigt att undvika när man ställer fram häckarna efter ett litet avbrott. Herregud vad härligt att kunna träna som jag gör nu! Löpning tre gånger i veckan. Sanslöst fint. Igår sprang jag lite häck igen, första gången sen jag drog igång höstträningen, vilket nu är tre veckor sedan. Tiden går verkligen fort när man har kul. Men häcklöpningen var underbar. Fortfarande bara i sakta mak, men känslan, när hela kroppen skriker "langa ut häckarna på maxavstånd, fram med startblocken, jag är redo!" Den känslan har jag inte känt så många gånger de senaste sex åren. Men jag fortsätter att vänja kroppen vid häcken i lugn takt än så länge. Det dröjer ännu lite tid innan jag verkligen kommer göra det. Springa max över häckarna alltså. Men det är ju en fin förutsättning såhär långt att känna så.

Grundträningen är inte bara härlig för att jag kan springa igen. Nej, jag ska erkänna att jag njuter lite av att ha "tjuvstartat" redan nu. Medan mina konkurrenter springer omkring och kramar ur det sista ur sommarens form ligger jag redan i hårdträning. Jag behöver verkligen det lilla försprånget till i vinter. Jag vill springa fort då. Över häckar också! Andra år brukar jag ta tre, fyra veckors semester från träningen i september och sen komma igång i oktober. Men det känner jag inget behov av i år. En vecka ledigt får jag, det räcker!

Trädgårdslangen duger att coola ner trötta ben med.

Trädgårdslangen duger att coola ner trötta ben med.

Det gäller att pinna på så att inte Olof kommer och jagar en med spjutet...

Hänger ni med ner i gruvan?

Hej på er! Ledsen för att det var länge sen sist. Har ju inte ens skrivit nån rad om hur det var förra helgen, på SM i Umeå. Och så mycket kan jag säga, att det var gött! Så härligt att kunna tävla igen, och att jag fick upp lite speed i påkarna på så kort tid, det är det finaste av allt! Nej, nu ljög jag. Det bästa är ju att jag kan göra det överhuvudtaget!

På måndagen efter SM hade jag och Tobbe, min tränare, ett litet möte för att diskutera fortsättningen. Jag hade kalendern med mig och var redo att skriva in nya tävlingar, men Tobbe hade ett annat förslag, ett bättre förslag: att dra igång grundträningen inför nästa år! Så bra att jag har han, som kan se saker lite mer objektivt än när man är mitt uppe i det själv. För helt ärligt, att springa ett par tävlingslopp (utan häckar) till väger inte alls lika tungt som att dra igång uppbyggnadsträningen tidigare och garanterat skadefri. Så sagt och gjort, nu är vi påväg ner i gruvan!

Den första fyraveckorsperioden är ganska aerobt betonad. I min värld innebär det bland annat löpning på lite lägre intensitet (men längre lopp och kortare vila) tre dagar i veckan och ett par tre styrkepass med lite fler reps än vanligt. De senaste sex åren har den här perioden alltid handlat om alternativ träning pga skador så att kunna springa i den här fasen av träningen är nånting jag njuter kopiöst av. Mer än de två tävlingslopp jag gjorde faktiskt. Nu ska här byggas upp en snabb häcklöparkropp igen!

gruvar mig lite...

gruvar mig lite...

Ett snabbt svalkande fotbad efter jobbiga tvåhundrameterslopp...

Ett snabbt svalkande fotbad efter jobbiga tvåhundrameterslopp...

Ibland är syrran med och tränar. Ni ser ju vad glad man blir då!

Ibland är syrran med och tränar. Ni ser ju vad glad man blir då!

Mjukstartar

Jag kan knappt tänka på vilken underbart rolig dag det här kommer bli, fjärilarna i magen blir helt vilda då. Istället har jag ihop med lilla familjen mjukstartat den på bästa sätt: med djur, kaffe och fin miljö. Gammlia - Västerbottens museum, vilken pärla!

Eftermiddagen och kvällen blir desto vildare. 17,15 är det 100 meter försök. Om ni inte är på plats men vill kika ändå så går det via SVTplay!

Transient
Transient

Roadtrip

Jag gillar att åka bil, speciellt på nya platser. Och norr om Ö-vik har varken jag eller Klas varit så ofta, så vi bestämde oss för att köra en liten roadtrip till Umeå. Pga sprintrövar och småbarn delade vi upp resan i två och tog en övernattning i Härnösand. Fasen vad tjusigt det är här. Tappa-andan-fint! Åt en riktigt bra middag på restaurangen vägg-i-vägg och sov i det kanske varmaste hotellrummet nånsin. Men det var OK för på frukosten nyss så bjöd Majken på riktigt långa små promenader. Finns det nåt gulligare än helt nyinlärd gång? Nu har vi precis påbörjat del två av resan och jag sitter i passagerarsätet och bara njuter av den vackra utsikten. Så länge jag håller blicken ut genom rutan och inte tittar ner på mina ben som är nerstoppade i ett par stenhårda stödstrumpor i färgen "Acapulco". Vad gör man inte?

Transient
Transient

Umeå nästa!

Först och främst skulle jag vilja tacka för alla underbara peppande kommentarer jag får av er läsare! Så kul! Lika kul är att jag nu är anmäld till SM i helgen. Vilken grej va?! Det har känts så bra efter tävlingen i förrgår att det inte blir några problem att tävla igen på fredag. Älskar läget jag har, att få vara en underdog vid trettiotre års ålder. Ligger nog inte bättre än nia på sverigestatistiken efter mitt lopp, så jag slår underifrån och har inget att förlora! Det har man iochförsig aldrig, men än mindre nu!

Körde ett pass i förmiddags med lite längre snabba lopp, hoppas man fortfarande kan förbättra snabbhetsuthålligheten med fem dagar kvar till start! Nu är jag påväg hem till Falun igen efter en välbehövlig massage av min gulliga mamma! Pappan fick agera nanny under tiden. Underbart med en stöttande familj i såna här lägen!

Tänk att jag kan skriva såhär igen: JAG HAR TÄVLAT!

Det är sant! Rev av en hundring med nummerlapp på bröstet igår. Helt jädra otroligt. Det hela gick av stapeln på Sveriges vackraste friidrottsplats Siljansvallen, ni hör ju bara på namnet hur läckert det är, eller hur! Leksands sparbanksspel var det som lockade dit mig. Kändes som en perfekt tävling att börja med. Och det var det. Jag skulle vilja ursäkta mig också att jag inte skrivit om det här tidigare, men då hade det kanske inte blivit den lilla gemytliga starten som jag hade tänkt mig. Nej, det fick bli såhär, jag var nervös så det räckte till ändå kan jag lova. Själva loppet var väl OK. Starterna tycker jag har varit lite kluriga att klura ut på träningarna och så även igår. Från tio till sextio meter ungefär känns det bra. Nästan bättre än bra faktiskt. Och sista fyrtio har vi (läs Tobbe) kommit fram till att jag inte riktigt orkar, än. Så. Det var det torra faktat. De smaskigare detaljerna handlar mer om battlen mellan tacksamhet/obeskrivlig glädje och en gnutta girighet. Sekunden efter mållinjen funderade jag på "var det där verkligen max?" För att nästa sekund bytas till oerhörd lättnad, största glädjen och djupaste tacksamheten över att vara där jag är nu. När jag 10 minuter senare fick höra resultatet (11.92. Mitt gamla PB är 11.30 från 2006) kom den gamla tävlingsdjävulen och tyckte att "fii faan vad sakta". Och så snurrade tankarna en stund. Men sakta sakta byttes de ut till de mjukare härligare glada känslorna. Och igår kväll var det allt som fanns kvar. Lycka över att vi har kunnat ta det här ganska stora steget. Det finns fler steg kvar, men det här kändes riktigt jävla gött ska ni veta. De kommande veckorna och månaderna (jag vill inte låta övermodig nu, så tolka mig rätt, please) är det den "lättaste" biten kvar: att springa fortare. För så har det känts under hela den här resan, de fysiska kvaliteterna tror jag stenhårt på, det svåraste har ju varit höger smalben. Att det överhuvudtaget ska palla maxbelastning igen. Och med det sagt så var gårdagens sprintlopp ett oerhört skönt kvitto. Nästa stora stora steg är att tävla på hundra meter häck. Men det tar vi sen. Nu njuter jag av detta en stund!

Transient
Transient

Att springa fort som blixten

Timade gårdagens träning helt galet. Precis när jag skulle börja jogga på fina Lugnets IP drog åskan in. Och det har man ju lärt sig, att vara helt ensam på en stor öppen plats inte är ett bra drag när blixtarna härjar runtomkring. Så jag fick packa mig in i hallen. Den är ju fin och bra på alla sätt och vis, men när termometern står på 30 grader bär det ju emot att träna inne. Körde nästan hela passet inne, men när det var dags för lätta hundringar på gräs smög jag ändå ut. 2001-2002 när jag pluggade på University of Illinois hade jag en coach, Gary Winckler, som hade en fascinerande teori om friidrottsprestationer och åska. Han var tämligen övertygad om att man presterade lite lite bättre precis innan ett oväder drog in än vad man gör i normala väderförhållanden. Jag kommer inte ihåg varför det skulle vara på det viset, men det har etsat sig fast i minnet på mig. Huruvida min löpning igår var mer elektrisk än vad den hade varit annars låter jag vara osagt, men lite spännande var det allt.

Det ser ut som att min frisyr blev elektrisk ändå. Alltid något!

Det ser ut som att min frisyr blev elektrisk ändå. Alltid något!

Rejsade några youngsters

Och träningslägerförutsättningarna bara fortsätter! Helt perfekt med trettiogradig värme för mig och mina muskler som är lite nygamla på det här med att ta i max i sprinten. Den senaste veckan har min tränare Tobbe varit borta på semester och det innebär att man får vara lite mer kreativ för att få till samma pepp på passen. För det ska gudarna veta, att om man ska köra sprint kan man inte vara helt lam i huvudet. För att få ut max av varenda liten snabb fiber i kroppen så måste man vara sharp som fan. För några dagar sedan så hade jag turen att två killar från IFK Lidingö, David och Tobias, (som är på läger i Falun under häckräven Rafael Askros ledning) ville vara med på ett av mina 60 meterslopp. Från startblock, med kommando och två tonårsgrabbar brevid mig måste jag säga att jag kom hyfsat nära ett tävlingsliknande adrenalinpåslag! Hur gick det då? Jo, den ena av killarna lyckades jag hålla bakom mig hela loppet, men den andra fick jag se ryggen på... Och det är ju aldrig kul, att se nåns rygg i ett sprintlopp alltså, men jag är bara så jädra glad att jag kan springa helt utan hämningar och smärta. Det är så ljuvligt att det går inte att beskriva! Strax innan den här battlen på 60 meter sprang jag lite häckkordinationer igen. Nu börjar det verkligen att kännas bättre och bättre för varje lopp jag springer. Rosten börjar lossa lite smått. För i grunden så är häckskills precis som när man lärt sig cykla. Det finns där. Oavsett hur länge sen det var så finns kunskapen där nånstans. Det handlar mest bara om att få kroppen att anpassa sig och tåla farten och frekvensen som blir i häcklöpning. Åh, vad jag älskar att göra det jobbet. Att jag KAN göra det jobbet!

Idag är det vilodag för mig och min älskade mans födelsedag. Så nu sitter vi i bilen, lite gräddmätta efter tårtan till frukosten, påväg till en heldag vid Siljan.

Transient

Vrålåket

Kommer ni ihåg att jag berättade om min nya elcykel i ett tidigare inlägg? Åh, vad jag älskar den! Det är ju härligt att cykla ju, men med en uppförsbacke av mördarbacksmått har det inte varit ett dugg härligt sen vi flyttade hit 2009. Nä, min gamla 21-växlade mountainbike har således blivit permanent inredning i ladan här ute. Och där lär den få stå kvar, för nu har jag en ny cykel, en som kan cykla själv! Att susa uppför en backe nästan lika fort som nerför, helt utan mjölksyra. Känslan är magisk! Min egen muskelkraft behöver jag spara till träningarna numer. Idag inledde jag andra veckan av träning med maxlöpning på schemat. Precis som förra veckan, körde jag idag två maxade sextingar, men den här gången från startblock och med eltid. Följt utav två lite lugnare åttiometerslopp. Så tacksam är jag att jag kan genomföra den här typen av träning. Det är underbart! Lika underbart som att ha mina två största (och minsta) supportrar på plats på träningen.

Min fina Zet light, ni ser ju vad glad man blir i dess närhet!

Min fina Zet light, ni ser ju vad glad man blir i dess närhet!

Körde lite häckkoordinationer innan sprintloppen. Farten fortfarande såpass låg att Majken hinner se mig (och Klas fånga mig på bild).

Körde lite häckkoordinationer innan sprintloppen. Farten fortfarande såpass låg att Majken hinner se mig (och Klas fånga mig på bild).

Det rullar på

Men vilka härliga dagar jag har haft på slutet! Sprint och häck på glödhet tartan, tunga lyft i gymmet och svalkande dopp i Runn och Siljan. Var ska vi börja nånstans? Kanske på sprint och häckpasset i Måndags kväll. Drömförutsättningar för en bra träning, 29 grader, lite lätt medvind och en sjunkande sol. Det är ju så friidrott ska va ju! Vi höjde häckarna ett snäpp från förra veckan till 76 cm (tävlingshöjd 84 cm) fortfarande i princip bara jogg över... Men hey! Jag springer över höga häckar utan problem. Un der bart. Sen rev jag av två maxade 60 meterslopp. Max alltså, första gången det också! Inte så pjåkiga tider heller, det var ganska underhållande att se looken på Tobbe när han tittade på klockan. Man älskar ju att överraska positivt på sin tränare, så är det bara. Men det har ju inte varit så mycket av den varan under de senaste sex åren.. Så jag njöt. Oj vad jag njöt! Var i princip hög av lycka resten av kvällen och somnade sent. I tisdags lyckades jag hiva upp mer i frivändning än vad jag har gjort på länge. Kanske var jag fortfarande hög efter sprintpasset? Eller så har jag börjat fundera på om hormonerna i min kropp håller på att ställas om efter amning och så. Jag lutar åt det. Man borde ju rimligtvis inte ha så mycket testosteron i omlopp under amning, och nu när vi slutat amma, så kanske det håller på att normaliseras igen? Ja, jag vet egentligen inte vad jag snackar om nu. Bara magkänsla och spekulationer, men jag vet i alla fall att jag känner mig mer feisty än på bra länge. De här "lugn och ro/omvårdande" hormonerna som dominerar en när man är ny mamma har man inte mycket glädje av i snabba lopp eller tunga lyft.

De två senaste dagarna har fokus legat på att återhämta mig inför morgondagens sprintpass. Bara lätt träning, häng med min älskade lilla familj och några svalkande dopp.

Nu väntar kudden på mitt nyfriserade huvud... God natt!

Transient
Transient

Stora Lunån

Visst blev det djurtema på vilodagen! Vi hann kika på grannens hästar på morgonen (som vi gör nästan varje dag) och sen efter en något strulig förmiddagssömn (vanligtvis ca två timmar, igår tio minuter med ett öga öppet) rattade vi passaten mot Stora Lunån gårdsmejeri och cafe strax utanför Falun. Varken jag eller Majken har varit där förut, men kommer garanterat åka tillbaka. Höns, getter, åsnor, alpackor, myskankor, fjällkor, kalkoner, påfåglar och en stor fet gris. Många springandes fritt på gården, de andra i hagar som man fick gå in i! Himmelriket för två animallovers. Också fika såklart, på deras egna ostar och annat gott.

Idag var det slut på latlivet. Ett nytt löppass på schemat och första gången på fem sex månader i startblock. Kul! Starter är ju bland det roligaste jag vet att träna på. Inte så långt att springa, mycket teknik och chans att ösa på lite! Sen körde jag två 120 meterslopp på 95 respektive 90 procent och avslutade med tre ganska långsamma tvåhundringar med kortare vila emellan. Ni som hänger med från tidigare inlägg vet att 120 meter är en sträcka jag gillar, men med ett litet inslag av fasa ändå. Fasan är nåt som jag enbart känner innan jag börjat. Efter första loppet inser jag oftast hur onödigt det var att jag gruvade mig, och så även idag. Ett nytt härligt pass på kontot, och imorgon blir det förhoppningsvis säsongspremiär i min rockylada. Ska bara baxa upp den tunga skjutdörren och se hur hårt rävarna har levt om där inne under vintern...

Den fåfänga påfågeln fick inget gehör från hönsen...

Den fåfänga påfågeln fick inget gehör från hönsen...

Kollar geten Lisas rumpa

Kollar geten Lisas rumpa

Jag känner mig själv rätt bra

Det hade varit kul (för mig och ingen annan!) om jag igår kväll hade gissat och skrivit ner exakt hur det skulle kännas i min kropp idag. För jag tror att jag hade haft alla rätt, eller åtminstone kommit väldigt nära.

Precis som väntat känns det enligt följande: Relativt kraftig träningsvärk i vänster vad och hamstring. Inget konstigt med det, det är det främre benet som går först över häcken. Vaden pga landning på tå, hamstring pga ormtungerörelse på benet över häcken. Måttlig träningsvärk i vänster höftböjare. Samma orsak som ovan. Lite mindre träningsvärk i höger höftböjare. Har inte riktigt lika påfrestande jobb som den vänstra. Lite lätt träningsvärk i höger tibialis anterior (namn på svenska?) pga hålla upp foten under "luftfärden". Har även en liten touch i båda framsidorna samt höger baksida. Det känns att jag lever med andra ord, men inget major. Bara positiv uppbyggande smärta.

Hade styrka på programmet idag. Det gick överraskande bra trots ovan. Fortfarande ganska dålig i CMJ-testet dock. Men det tar jag. Efter styrketräningen har jag 10-15 min jogg på stigar i skogen på schemat (skönt med lite lågintensiv löpning också ibland. Plus stärkande för fötter/vader.) Men efter styrkan var jag så vrålhungrig att jag var tvungen att åka hem och käka korv (falukorv i Falun) och makaroner (en näringsmässig katastrof, jag vet) Så joggingturen fick bli efter läggning av Majken. Halv nio kom jag utanför huset och kutade ut i skogen. Och jag måste säga, jag är ju ingen långlöpare direkt, men fy tusan vad härligt det var i den lite kyliga skogsluften. Jag ökade ut till 20 min och hade lätt kunnat köra på lite till, bara för skojs skull. Det var lite out of character, helt klart. När jag sprang omkring där i skogen tänkte jag att det här kanske kan bli min grej, i nästa liv som motionär? Ska suga på den lite grann.

Imorgon är det vila och då ska det tittas på djur! Vad det blir för djur har vi inte bestämt än, jag och Majken.

Ett kärt återseende!

En hel vecka blev det den här gången. Med förkylningen alltså. Är det såhär det ska vara som småbarnsförälder? Hu! Vet inte hur många sjukveckor jag har hittills i år, men många är det.

Men nog med tråkiga nyheter på den här bloggen nu.

I fredags fyllde Majken ett år, och i lördags hade vi lite kalas för henne. Det kändes stort på nåt vis. Kanske inte så mycket för henne, men för mig och pappan. Klas började tillslut kalla mig för "birthdayzilla" när jag gick loss med ballonger och flaggspel och grejer. Det gick liksom bara inte att hejda mig!

En annan "high" var dagens träning. Ni kanske kommer ihåg förra inlägget när jag beklagade mig över min då färska förkylning? Om inte, så skrev jag om att det var extra trist att missa träning nu på grund av nya roliga saker på schemat... Men frisk och kry idag kunde jag snöra på mig spikskorna och klippa några häckar för första gången på över två år! Sagolikt kul! Och som jag har tjatat om tidigare: jag skyndar ju långsamt nu, så det var ingen maxlöpning på nåt sätt utan mer en koordinationsövning. Men häckarna skulle ju passeras löpandes, och då blir det ju häcklöpning. Det kändes förvånansvärt hemtamt måste jag säga, inga kylskåpsvassa kanter eller konstiga vinklar på kroppen. Men att det var två år sedan sist kommer nog att sätta sina spår på morgondagen... I skrivande stund (ligger i soffan och slappar) håller mina muskler på med nån slags spontan egenträning. Det durrar, hoppar och pirrar i vader och baksidor. Känns som en fin träningsvärk i görningen!

Nu hade jag tänkt läsa ut boken "livet efter dig", är helt fast och måste få veta hur det går för Louisa och Will...
Hääj!

Transient

Midsommar

Vid midsommar för ett år sedan låg jag och plaskade i kalla Siljan, gravidmagen uppåt som en flytkudde och bara njöt. Alla andra hoppade i, skrek av kylan och sprang tillbaka upp till handduken och värmen. Det var en fascinerande period där på slutet av graviditeten, jag som fryser först av alla var plötsligt varm även omsluten av Siljans junikalla vatten. Nu ett år senare ser kroppen ut som vanligt igen, jag fryser bara av åtanken att hoppa i sjön och brevid mig sitter Majken som snart fyller ett. Under den här midsommarhelgen har vi återigen hängt med svärföräldrarna i deras stuga på ena sidan mashavet och hemma hos mina föräldrar på andra sidan. Umgåtts med våra syskon, Majkens kusiner och mor och farföräldrar. Fint!

Vad som inte är lika fint är vad den hemska midsommarkylan gjorde med min hälsa. Känner mig risig idag och är tvungen att vila från träningen. Träningen som på pappret såg ut att bli riktigt rolig! Nya grejer på schemat igen. Återkommer till det när jag har hälsan tillbaka och kan prova!

Majken i min gamla Rättviksdräkt som min farmor sydde för sisådär trettiotre år sedan.

Majken i min gamla Rättviksdräkt som min farmor sydde för sisådär trettiotre år sedan.

Happy days!

Ränner omkring hemma och nollställer dagens röra med ett stort smile ikväll! Det är så härligt att springa just nu. Det går fortare och fortare för varje pass och det bästa av allt är känslan av att jag bara kan cykla (på min nya elcykel! Mer om det i annat inlägg) ner till IP och damma på helt obehindrat!

Idag har jag kört ett ganska matigt sprintpass, men med en liten häcktouch. Från och med idag introducerar vi minihäckarna på programmet! Förra gången vi gjorde det (i februari tror jag) sa ju knävecket ifrån. Så blev det operation i mars för att få bukt på smärtan som antogs komma från skruvar i insida knä. Sedan dess har jag inte provat, fram tills nu då. Det funkade! Noll smärta över de små små häckarna. De är så små att man knappt kan kalla de häckar alltså, men tillräckligt för att orsaka smärta (i februari). Så nu gäller det att fortsätta ha is i magen och låta det hela ta tid. Sakta vänja kroppen vid snabb sprint och små gulliga häckar. Imorgon har jag ett styrkepass som bland annat innehåller CMJ (counter movement jump) det är enkelt uttryckt ett hopptest. Man mäter hur högt man hoppar. De senaste veckorna har jag rakt ut sagt hoppat uselt, nånting jag hoppas förra veckans återhämtning har rått bot på. Den som lever imorrn får se!

ingen vidare bildkvalitet här direkt. men den enda som finns på dagens action! Foto: pappalediga superpepparen Klas!

ingen vidare bildkvalitet här direkt. men den enda som finns på dagens action! Foto: pappalediga superpepparen Klas!

Hej från mossan!

Dra åt skogen vilket äventyr det var att kuta omkring i den sugande mossan! Vilken känsla! Nu är jag medveten om att jag kanske låter lite nyfrälst. Men låt mig förklara först varför detta föll mig på läppen.

1. Överraskningsmomentet. Att springa så fort man kan i en helt okänd terräng var faktiskt svinkul. Helt plötsligt kunde man ligga raklång på mage i dyn efter att ha trampat igenom foten. Man visste liksom inte var nästa steg skulle föra en. Tjusning!
2. Fartkänslan. När man springer och parerar snedsteg, väjer för träd och burkar i trånga kurvor känns allt lite fortare. Och det är ju kul!
3. Även fast vi var i långskubbarnas terräng så sprang vi inte längre än trettiofem sekunder åt gången. 2*4*35 sekunder för att vara exakt. Jag tvivlar på om jag skulle vara lyrisk efter två timmar i skiten, om man säger så.
4. Att få vara i skogen med trevligt sällskap av Tobbe och Annika. Fint det.

Kan kanske bli nåt att stoppa in i programmet till hösten, för nu passar det liksom inte in. Myrlöpning får nog höra till kategorin "gristräning" som vi aktar oss noga för under säsongerna.

Råkade springa ifrån nånting i mossan

Råkade springa ifrån nånting i mossan

Däckad på myren. Fanns inga andra alternativ efter mjölksyran.

Däckad på myren. Fanns inga andra alternativ efter mjölksyran.

Jag hittade en bra klädhängare mitt i mossan.

Jag hittade en bra klädhängare mitt i mossan.

Samlar kraft

Vilken hemskt dålig frekvens jag håller på bloggandet just nu. Vet inte vad det beror på, men jag ska försöka se till att frekvensen ökas. Just nu är jag inne i en återhämtningsvecka med träningen. Sedan bihåleinflammationen gav sig av så har allt bara rullat på utan några problem, jag har kunnat genomföra alla pass som Tobbe hade planerat vilket ju är väldigt najs. Men efter fem veckors ganska intensiv träning är det ytterst välkommet med en lite lättare vecka. Fyra pass kommer det bli. Ett sprintpass i poolen (utomhuspremiär!), styrketräning med lite lättare belastning MYRlöpning idag (dear baby jesus, help me!) styrka igen imorgon och sen vila både lördag och söndag.

I helgen var min kära syster Jenny med familj i "stan". Stan för mig är väl landet för dom, som till vardags trampar Stockholms asfalt. Men men, de var här och hälsade på, på landet. Och jag fick tvillingsällis på passen, en liten flashback som vi hade det förr jag och Jempan!

Annars roar jag mig med (förutom att skugga Majken som verkar omåttligt intresserad av klättring) lite småfix i trädgården. Inspirerad av Klas morbror med fru så har jag stoppat ner krassefrön i krukor och väntar otåligt på dom fina blommorna som jag hoppas kommer. Förra sommaren gjorde jag samma sak, men nånting måste ha hänt de stackars växterna som såg ut som att de käkade upp sig själva. Vår trädgård är annars av det mer fruktiga slaget med sju äppelträd, två päron, plommon, krikon, körsbär, röda och svarta vinbär, krusbär, rabarber och hallon. Att ha så mycket gott som svämmar över trädgården varje år medför ett visst ansvar känner jag, men det är kanske den finaste avkopplingen också, att sitta ihopkurad under en buske och plocka!

Nu gruvar jag mig lite inför eftermiddagens myrlöpning. Har aldrig testat detta innan (inte så konstigt med tanke på min proffesion som sprinter/häcklöpare och inte orienterare/långlöpare/skidåkare) men känner ju spontant att detta kommer nog bli jobbigt... Tänkte på det när jag läste igenom veckans träningsprogram, vilket enormt tålamod min tränare Tobbe haft med mig under alla skadeår. Att han hela tiden har orkat vara kreativ och hitta på nya roliga alternativa träningsformer. En stående ovation ska han ha, Grycksboexpressen, för att det är så roligt att träna varje dag!

Lite krassligt

Lite krassligt

Greta gillar också "tittut"

Greta gillar också "tittut"

Om OS-guld i Rio och sånt...

Ja, det var ett tag sen sist. Ledsen för det. Både appen som jag bloggar ifrån och internet hemma har varit lite knasiga sen jag kom hem... Men hemma är jag, sedan två veckor tillbaka, och det är ju härligt på alla sätt och vis. Det blev ju inte ett träningsläger som går till historieböckerna om man säger så... Eller jo, kanske som det sämsta jag gjort. Av två veckor kunde jag träna de sista fyra dagarna (pga bihåleinflammationen från helvetet). Nu har jag hunnit komma in i gängorna igen och träningen här hemma har varit till belåtenhet!

Just idag har jag vila från träningen och sitter på altanen och läser Michael Connelys senaste medan Majken sover i skuggan. Och så fick jag mig ett gott skratt också, efter en snabb titt i twitterflödet så upptäckte jag att en intervju jag gjorde med SVT i måndags har genererat lite spekulationer från Anders Gärderud. Jag måste kanske berätta först om vad jag sa i intervjun. På frågan om vad mitt mål är, så svarade jag helt sonika "OS guld i Rio!" (Jag utvecklade även mitt resonemang en del) För det är det ju. SVT hade sen ringt upp herr Gärderud och ville ha hans syn på saken. Och jag fick känslan efter att ha lyssnat på det att han tolkade mitt uttalande som att jag var i nån slags superform nu, men så är inte fallet. Jag inser ju att det är ett extremt tufft mål och att jag har en lång bit kvar. Men även fast jag inte är i någon "OS-guldsform" idag så känns det ändå väldigt inspirerande och härligt att ha något så utmanande att sträva efter.

Så, vad jag vill klargöra är alltså att jag är medveten om att jag har ett hårt jobb framför mig, jag är redo att göra jobbet som krävs, men jag är också medveten om att även fast jag gör allt som krävs så kanske det ändå inte räcker till. Men jag är beredd att göra den här satsningen för jag tror till hundra procent på att jag kan räcka till mot världens bästa igen om jag bara får hålla mig skadefri framöver. Om jag inte trodde det - då skulle jag inte överhuvudtaget vara intresserad av en comeback. Som sagt så är jag ju inte där än, att jag kan ställa mig på startlinjen framför tio häckar redo att kuta gärnet. Men jag jobbar på, tar små steg lite då och då, och framför allt låter det ta tid för kroppen att vänja sig vid tuff belastning igen. Så småningom hoppas jag att jag kommit fram till startlinjen med häckarna framför mig, men jag är ju inte dummare än att jag inser att jag inte kommer vara i någon "OS-guldsform" direkt. Det kommer ta tid. Tid som kommer vara tuff, prövande, ibland njutningsfull och underbar, men framförallt, oavsett hur det går med OS i Rio i slutändan, så värt det.