CCS ny samarbetspartner!

Jippijäj! Goda nyheter! En ny samarbetspartner är inte ofta jag har äran att få presentera, men den här veckan känns som something else! CCS: hudvårds- läkemedels och hygienproduktsföretaget från möjligheternas stad, Borlänge, vill hänga med mig på resan mot Rio! Fantastiskt kul, och en trygghet för min fortsatta satsning tillbaka till toppen. Vi hade en liten pressfrukost på deras kontor idag, och om ni är mer nyfikna kan ni klicka här

CCS VD tillika forna slalomhjälten Jonas Nilsson och jag. Bild snodd från dt.se

CCS VD tillika forna slalomhjälten Jonas Nilsson och jag. Bild snodd från dt.se

Nervositeten inför helgen är lite rolig, idag har den pendlat fram och tillbaka som en förortsbo till Stockholm. Från att känna mig lite i överkant stissig ena stunden, till att i nästa ögonblick känna mig otroligt avslappnad. Jag antar att pendeln kommer landa nånstans däremellan. Inte mig emot. Annars njuter jag (mellan mina nervös-breakdowns) av att få ägna mig åt (o)vanliga hederliga tävlingsförberedelser. Körde häckstarter och 150 meterslopp igår, har vilat och fått massage idag, och här hemma ränner jag omkring och letar som besatt efter rätt sorts spikar till skorna. De vanliga spikarna som följer med spikskorna (med en form ungefär som en trappa) är inte tillåtna i den nya hallen i karlsruhe (där de lagt in banorna från inne-EM i Göteborg 2013) utan de ska vara helt släta, som en kon. Har hittat 10 stycken av den rätta sorten i ett par spikskor från tidigt tjugohundratal, men mina skor som jag ska tävla i på lördag har 16 förborrade hål. Tur då att man har en twin med liknande uppsättning spikskor i sin källare, eller hur!? Nu ska jag försöka sänka pulsen en aning och gå och lägga mig. Imorgon väntar sista styrkepasset inför tävlingen och ett välbehövligt besök på salong Stüffe. Jag hoppas min livserfarenhet kan avspegla sig på annat sätt nu när jag färgar över de gråa...!

Den tredje Leksingen

Sitter och kollar Skellefteå-Leksand på TV när Majken säger lite nonchigt "Heja Leka!" Vi har visst en till Leksing i familjen! Trots det lilla nyfrälsta fanet så blev det förlust ikväll, men vi hoppas på en snabb revansch eftersom vi ska se matchen mot Brynäs på plats på lördag!

Tack för låttipsen hörni! Just nu lutar jag åt en spellista med klassisk musik alternativt ballader. Det tunga artilleriet måste jag nog spara på tills jag (åter) lärt mig springa avslappnat! Apropå det, så sprang jag ju det sista rejäla häckpasset innan premiären idag. Det blir bättre och bättre för varje pass, en väldigt härlig känsla att ha just nu. Med det sagt vill jag ändå tillägga att vi har en uppsjö av saker att jobba med framöver. Avslappningen är en sån sak. Lite osäkerhet har den förmågan på mig, att jag vill hjälpa till med alla fibrer i alla muskler i hela kroppen. Detta har ju dock motsatt effekt, att man bromsar. Så om jag bara lyckas knäcka den koden kan det nog hända en del med känslan och rytmen i löpningen. Jag vet vart jag ska leta ivarjefall: i hjärnan. Nånstans bland vecken ligger mina gamla mentala knep för att locka fram rätt feeling. Men nu är inte läge att grubbla över brister, nej, med bara en vecka kvar till premiär så fokuserar jag på det göttigaste av det göttiga: jag är redo!

Majken i lite yngre tappning och med tjusigaste Leksandströjan!

Majken i lite yngre tappning och med tjusigaste Leksandströjan!

T minus tio

Pulsen stiger i mitt lilla bultande hjärta. Bara tio dagar kvar till comebacken nu. Ställt mot sex års alternativ träning och strugglande så är tio dagar ingenting. Ingenting! Det mesta är gjort nu, har bara ett riktigt häckpass kvar innan skottet smäller i Karlsruhe. Jag har bestämt mig för att njuta av den höga pulsen, oron och fjärilarna i magen. Eller, bestämt och bestämt... Det bara blir så när jag tänker efter lite noggrannare. För det är ju en hyfsat angenäm känsla, den skräckblandade förtjusningen av att snart gå upp i ringen igen! För att prata klarspråk så är inget annat än askul och en dröm som går i uppfyllelse!

Sitter och plitar på en spellista med pepplåtar inför denna högtidsstund. Svårt det där, köra på gamla säkra kort, eller hitta nåt nytt kul? Några Hiveslåtar måste få vara med. Kanske den där de sjunger "I move like a landslide - so get out of my way"? (Helt ödmjukt alltså) Nä, herregud, nu stiger pulsen till 170 bara jag tänker på det... Kanske bara ska köra på lite soft musik så jag inte dundrar rakt igenom häckarna? Har nån nåt låttips som ni vill dela med er av? Lägg en kommentar isåfall så vore ju det superbjussigt!

Idag har jag och Majken varit i möjligheternas stad, Borlänge, på möte. Majken förde anteckningarna med tusch. På handen. Min lilla chef! På träningsfronten har det varit vila idag, laddar som sagt för ett häckpass imorrn. Frågan är om jag får med mig skallen till hallen imorrn, eller om den redan har flugit till Frankfurt för vidare transport till Karlsruhe?

Efter ett bra möte i Borlänge!

Efter ett bra möte i Borlänge!

Snart hemma!

Har lyxen att sitta i baksätet och slappa medan Klas och Tobbe håller ställningarna i fram. Vi susar genom fina snöiga landskap påväg hem från Arlanda. Tredje lägret i rad med dåligt väder är till ända och jag har lovat mig själv att bara välja säkra kort rent vädermässigt i framtiden. Lova att påminna mig om jag är påväg mot snålblåst och mulna dagar igen! Träningsmässigt har lägret varit OK. Några bra pass, men jag har kännt mig ganska sliten många dagar. En kvalificerad gissning säger mig att det beror på att banan var helt söndertorkad. Som att springa på hårdplast, inte så härligt. Det blir fint att komma hem till våra mjuka sköna banor på lugnet!

En annan grej som upptar stor del av mina tankar nu: Det är 18 (arton!) dagar kvar till min tävlingspremiär på 60 meter häck i Karlsruhe. Mycket känslor virvlar omkring. Tacksamhet, oro, glädje, stolthet. Ja, en salig röra. Jag ska försöka bjuda in er om ni vill ta del av det lite senare. Nu tittar jag snart i kors efter en hel dag sittande i olika färdmedel. Och 2015 ska definitivt inte kännetecknas av den bloggtorka som hittills rått. Men först: komma hem, bära in sovande liten kämpe och alla väskor, mata katten och stupa i säng!

Sista dan för året...

Men bara den andra här på Fuerteventura! Träningen har rullat igång lite smått med ett lätt pass på arenan igår, och ett styrkepass idag. Vi bor (och tränar styrka) på Playitas som ju verkligen är ett tränings-semester-ställe för många svenskar! Friidrottsarenan ligger i grannstaden Gran Tarajal, 10 min med lokalbuss härifrån. Imorgon är den stängd, men nån har charmat till sig nycklarna till arenan så att 2015 kan börja på bästa sätt: med häckstarter! Hoppas ni alla får ett fint avslut på det här året och ett gott sprillans nytt imorgon!

iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-1.jpg

Och där åkte julen ut!

Visst är det supermysigt med jul. Men efter annandagen, då ska den bara ut. Det är ju förberedelserna och själva julen som jag gillar, ingen idé att hålla på och dra ut på det. Nä, från och med idag är siktet inställt på nytt år men allra först träningsläger! Håller på att packa för fullt, för imorgon (efter ett förhoppningsvis svinroligt häckpass) bär det av till Fuerteventura. Hela lilla familjen åker två veckor och supertränaren Grycksboexpressen ansluter sista veckan. Bästa sättet att börja 2015 på.

Hejdå julen! Väl mött igen nästa år.

Hejdå julen! Väl mött igen nästa år.

God jul!

Hoppas ni alla har haft en fin jul så här långt! Vi har firat med båda våra familjer och framförallt så är jag så in i norden glad åt att vi alla är friska fortfarande! Mitt bidrag till julborden har varit handsprit i år. Inte alls dumt! Någon ledighet blir det ju inte riktigt tal om för en friidrottare under jul, hade vila på julafton, men det får räcka där. Med bara snart en månad kvar till tävling finns inte riktigt nåt sug efter vila! Igår rev jag av ett lättare styrkepass i källaren (i mitt nya julklappsunderställ, tack Klas! Och tack Anja och Filippa som designat så fint!) men idag är hallen öppen igen så i eftermiddag är det tillbaka till vardagsrutinerna!

iphone-20141225135414-0.jpg
iphone-20141225135414-1.jpg

En rejäl dos inspiration

Åh, vilken härlig dag jag haft idag! Eller vi ska jag säga, en riktig familjedag med en stor portion friidrott insprängt. Vi gick upp i ottan jag och Majken. Klas hade julfest med jobbet igår - så honom lät vi sova. Fixade matsäcksfrukost och åkte till simhallen där vi fick se tjusigaste luciatåget som simmade runt med tända ljus i mörkret. Mysigt! Sen frukost med syster med familj, morfar och mormor. Vidare till friidrottshallen där härligt galna crossfitfolket hade jultema på träningen. Tomteluvor, julmusik och tunga lyft. Kul sällskap! Lunchen fixade Jenny, och då anslöt vår lillebror direkt från USA. Under eftermiddagen gick jag på en föreläsning/träning med den franska häcktränargurun Jaques Piasenta. Otroligt inspirerande! Bara att få nörda ner sig i häckteknik med andra nördar i timmarna tre... Häckteori! Det ska jag se till att få mer av. Så det enda jag kan tänka på nu är rytmen i tre steg mellan två häckar. Ligger i soffan och blundar och liksom känner in hur det ska kännas. En härlig lördag helt enkelt! Hoppas ni alla haft en fin dag också!

Jag börjar bli en fena på det här med suddiga bilder. Men den här föreställer galningarna i julmundering på gymmet imorse. Jag sitter längst ner till vänster, bakom starka Linda med skivstången.

Jag börjar bli en fena på det här med suddiga bilder. Men den här föreställer galningarna i julmundering på gymmet imorse. Jag sitter längst ner till vänster, bakom starka Linda med skivstången.

image.jpg

Jaques Piasenta. 72 år och smidig som en katt. Då borde man ju kunna springa som en tiger som 33 åring.

Jahaja

Det blev alltså en vecka till med hosta och luftrörsskit. Men nu mår jag bättre och laddar för en helt vanlig fredag imorgon! Först träning (blir ett ytterst lätt pass för att väcka kroppen lite) och sen en timmes massage. Att gå igenom ett helt träningsår utan att bli sjuk existerar ju knappt, så några veckors "svinn" per år får man ju räkna med. Men det är ju inte utan att jag blir lite stressad nu när jag haft två förkylningar på raken. Nu närmar sig ju säsongen med ganska raska steg... Alltså det är ju så kul och spännande att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Idag har jag haft lyxen att bli ompysslad av min finfina frisör Emilia på salong Stüffe. Lite ny färg (i väntan på att min råttnyans med inslag av grått blir hett) och några klipp med saxen så känner jag mig som ny!

Fördelen (nä, det finns egentligen inga) med förkylningen är att det har funnits oceaner av tid till att fixa julmysigt hemma! Love it! Tolka mig rätt nu; inte en enda tomte i tyg/trä/plast sätter sin fot i mitt hus, men väl massor av ljus, hyacinter, gran och amaryllis!

Här ser det ju ut som att vi har fått till en grön botten, hade varit festligt!

Här ser det ju ut som att vi har fått till en grön botten, hade varit festligt!

Oh no!

Har tränat fyra dagar post förkylning och vad händer? Sjuk igen? Känns som det barkar ditåt just nu... Eller så har jag svalt en tennisboll och glömt bort det. Nåt riktigt lurt lurar i vassen. Så. Nu ska jag dricka galna mängder ingefärscocktail (koka upp vatten och så mycket ingefära du har i närheten, låt sjuda ett slag. Ta av från värmen, ha i nån tesked honung och pressa i så mycket citron du klarar) och sen gå och lägga mig. Hålla tummarna ska jag göra inatt också. Godnatt.

statistikfest!

Om någon känner sig lockad att förkovra sig inom damernas 60 meter häck, och då menar jag i siffrorna och statistikens djungel, ja då kan man klicka här! Då länkas ni vidare till en artikel skriven av statistikgurun A Lennart Julin för friidrott.se. Det är en genomgång av vad som hänt i världseliten sen jag slog världsrekordet 2008. Ganska härlig läsning såhär kvällen innan första häckpasset sen förkylningen!

Synkronicitet

Återhämtningsvecka och förkylning går nästan alltid hand i hand för mig numer. Antingen är antalet tuffa träningsveckor i följd precis vad jag klarar av eller så är det kanske så att när det kommer en återhämtningsvecka så slappnar jag av å det grövsta... Jaja, förkyld blev jag i vilket fall. Och precis samma dag som crowdsourcingen i förra veckan med temat "smitta inte mitt barn!" (arrangerat av borlängeföretaget CCS healthcare). Snacka om lustig timing. Och samtidigt låg Klas och Majken hemma i Falun och hostade. Så man kan lugnt säga att jag spetsade öronen när smittskyddsexperter, läkare, förskolepersonal och andra kunniga inom området tog till orda. För hur tusan gör man för att hålla sitt barn och sig själv frisk om man inte ska gå i ide under vinterhalvåret? I mitt huvud har jag kokat ner det till några få men enkla grejer: Att undvika sjuka människor så gott det går. Måste man träffas så är det bäst ute. Ganska självklart, men inte alltid så lätt ändå. Och såklart: Handhygienen. Tvätta händerna, sprita händerna, och vara noga med att byta/ha egna handdukar (hemma) och använda pappersservetter och aldrig nån kommunal handduk (borta). Men nu har jag ju som sagt åkt dit ändå. Tack och lov verkar det vara över nu. Så härligt att dra på sig träningskläderna och joggingskorna igen! Idag gjorde jag bara en uppvärmning så får kroppen en chans att säga vad den tycker om det tills imorgon. Om vi är på samma sida så blir det styrka då!

Och fram kom solen!

Helt plötsligt tände någon lampan! I varje fall över Falun, där molnen har legat som ett fluffigt lock i stort sett hela november. Det var vi inte sena att utnyttja, Majken och jag. Tänk vad lätt det är att förutsäga oss ljustörstande nordbor såhär års... På med lampan bara så kommer vi! Majken roade sig med att kratta lite grus och bära runt stenar i en hink, sen kilade vi över till grannen för att klappa hästarna. På eftermiddagen byttes vi av jag och Klas och jag fick jobba lite. Idag bestod det inte av träning (återhämtningsvecka ju!) utan inspelning av "grejer" (filmklipp kanske?) till batterijakten och batteriskolan (som Clas Ohlson, Warta och Håll Sverige Rent står bakom). Svårt svårt. Att prata utifrån ett manus på ett naturligt och spontant sätt. Men jädrar vad kul det är ändå? Nästan på gränsen till obekvämt i början, sen kommer tävlingsjävulen smygandes och man blir som swept away av att få till det på ett OK sätt. Sen hur resultatet blir återstår ju att se, men nu unnar jag mig snälla tankar om att jag utvecklades åt rätt håll mot slutet i alla fall! Sen svischade dagen på i ett rasande tempo. Naprapatbehandling, aj aj, bit ihop, andas igenom smärtan osv plus. Handla. Hämta liten gullunge hos farmor. Steka blodpudding. Njuta av den och av trevligt sällskap. Packa liten väska och åka ett punktligt(!) tåg till Stockholm. Det var dagen det. Nu ska jag dra täcket över mig och ladda för nånting nytt imorgon. Crowdsourcing! Undrar om jag är den enda deltagaren som var tvungen att googla på det?

Fina djur de där hästarna.

Fina djur de där hästarna.

Batterijakten. För landets alla fjärdeklassare med tävlingssug och miljöintresse. Göran, jag, Mats och Sebastian tog en selfie efter dagens inspelning. 

Batterijakten. För landets alla fjärdeklassare med tävlingssug och miljöintresse. Göran, jag, Mats och Sebastian tog en selfie efter dagens inspelning. 

I Stockholm är det ljust dygnet runt, till och med mulna novemberdagar.

I Stockholm är det ljust dygnet runt, till och med mulna novemberdagar.

Streetsmartness?

På väg (i bil) till presskonferens i Stockholm för XL-galan snappade jag upp något om en stor olycka mellan Uppsala och Arlanda. Tydligen kraftiga förseningar. Efter lite snabb överslagsräkning insåg jag att min tidsplan nu kommer att spricka. Svängde av i Uppsala och här sitter jag nu, på ett SJ-tåg mot Stockholm. Känner mig himla streetsmart. Huruvida det stämmer får framtiden utvisa! Presskonferensen sänds tydligen live på tv4play om nån är nyfiken! Klockan två börjar den.

iphone-20141120095224-0.jpg

När förlossningen närmar sig...

Nä, det kommer ingen saftig story om när Majken kom till världen. Men däremot tycker jag det är en väldans bra liknelse till min comeback. Slutet av en graviditet, när man trots lite rädsla och osäkerhet (och såklart mycket glädje och spänning) måste våga tänka på livet efter förlossningen. Köpa vagn, bilbarnstol, säng och tvätta små söta kläder. Så känns det nu ungefär. Comebacken är ju, ta i trä, inte så långt borta. Och trots att det är svinläskigt måste jag, om jag ska tävla i vinter, snart anmäla mig till tävlingar.... Gaaah! Kan man inte bara gömma sig under en sten tills startskottet precis ska fyras av? Det är ju det här jag sett fram emot så länge, och dagar när allt känns bra, ja då skulle jag lätt kunna stå och vråla ut hur gött det ska bli att få tävla. Men det finns också dagar när jag känner mig lite sliten, och då kommer ibland rädslan och osäkerheten smygandes. Jag har ju inte det bästa av trackrecords när det gäller comebackförsök. Nu är känslan tack och lov helt annorlunda jämfört med 2010 eller 2012, men det är väl kanske bara mänskligt (och lite härligt på nåt konstigt sätt?) att uppleva den här skräckblandade förtjusningen. Som höggravid var jag väldigt uppmärksam på kroppens signaler. Känns sparkarna på samma sätt idag som igår? Då var det lätt att snöa in på hur magen kändes, lika lätt är det nu att grubbla loss över en sliten baksida. Jag blir nördigare i takt med att comebacken blir verkligare, precis samma känsla som när förlossningen närmade sig... Att det är läskigt med intervjuer och frågor om när jag ska tävla är ju (om jag zoomar ut lite) ett angenämt bekymmer. Jag är ju nära att uppfylla en dröm och det är ju inte så trist ändå!

Det är kanske därför jag varit lite kass på att uppdatera bloggen på slutet? Har jag gjort ett bra pass så törs jag inte riktigt skriva det, och har jag åsamkat mig själv sån jädra träningsvärk så jag nästan blir orolig, ja då törs jag knappt skriva det heller. Jag ska tuffa till mig lite tror jag. Ni ska få följa med i både upp och nedförsbackar! För det är ju sällan helt plan mark. Apropå det, så var det backlöpning på schemat idag. Kanske årets sista? Härligt ändå att kunna köra ute så långt in i november!

Steget före Grycksboexpressen. Jag gör vad jag kan i början av loppet för att hålla honom bakom mig, men han är seg den jäkeln. Idag fick jag gå i mål som tvåa de flesta loppen...

Steget före Grycksboexpressen. Jag gör vad jag kan i början av loppet för att hålla honom bakom mig, men han är seg den jäkeln. Idag fick jag gå i mål som tvåa de flesta loppen...

Ute på turné

Snart är två dagars ganska intensivt flängande slut. Igår hann jag med att vakna i min egen säng, träna och äta lunch i Malmö och vara med på invigningen av ett nytt ÅF-kontor i Växjö. Idag har jag mumsat hotelfrulle med ÅF-kollegor, tränat i fina nya arenan i Växjö, förflyttat mig till Malmö där jag just har ätit supersmarriga dumplings, köpt en PSL på starbucks som snart ska få följa med på flygbussen, och om ett par tre timmar är jag hemma igen! Det har varit jättekul, men nu måste jag hem och vänta in min själ. Det finns nåt ordspråk, eller nån teori, eller vad det nu är(?) som säger att om man reser långt, mycket eller ofta måste man stanna upp och invänta själen. (För den kan kanske inte resa så snabbt??) Det låter så fint tycker jag. Och så ska jag kramas med mina två själsfränder hemma i Falun!

Mitt i uppvärmningen kan man se så här sammanbiten ut. 

Mitt i uppvärmningen kan man se så här sammanbiten ut. 

Här har jag lassat på lite på stången. Det kanske blir så på ett high performance center?

Här har jag lassat på lite på stången. Det kanske blir så på ett high performance center?

Det fanns plats för fler...

Det fanns plats för fler...

Inte varje dag man syns på en "vimmelsida"... Men idag hände det!

Inte varje dag man syns på en "vimmelsida"... Men idag hände det!

Vad fin Malmös tågstation är! Hittade en foodcourt där man kan nära sig med annat än snabbmat.

Vad fin Malmös tågstation är! Hittade en foodcourt där man kan nära sig med annat än snabbmat.

Lite vardagsdrama livar ju upp!

Oj, vad jag var skraj igår kväll. Ojojoj. Det hela började med konstiga ljud vid ytterdörren, är det nån som knackar? Eller är det vinden som slår i dörren? Hmm... Klas var uppe och nattade Majken så jag struntade i att gå och kolla. När han kommer ner hör jag från köket: -knackar det på dörren, Sanna? Så jag går och kollar. Dörren stängd. Så jag öppnar och tittar. Och vad möter jag? Jo, ett djur! Ett stort brungrått huvud i midjehöjd på mig, som står precis utanför dörren och trycker sig innåt. Jag smäller igen dörren och springer skrikandes in till Klas. "Ett stort djur! Som vill in!?" Större än räv, inget rådjur. Mer hundlikt? Kanske ett lodjur. Tänk om det är en varg? Men varför skulle ett rovdjur sitta på vår förstukvist? (det känns som att det är läge här att berätta att vi bor i skogen. Inte helt remote, vi har grannar och så, men med naturen inpå husknuten. Varg, lodjur och björn har setts i skogarna kring oss). Klas bestämde sig för att gå ut och ta en titt. Men djuret satt inte vid dörren. Istället hörde Klas "fotsteg" och morr en bit bort. Benen på ryggen och in igen. I ungefär en timme smög vi runt i fönstren och försökte få en titt på djuret som återigen hade barrikaderat vår ytterdörr. Tillslut fick vi se den. Nu fanns två alternativ kvar. En jättejättestor schäfer, eller: en varg! Huuu. Vi ringde polisen som skrattade lite roat åt vårt ärende och undrade vad vi skulle ta oss till. Om det i bästa och troligaste fallet är en hund så törs man ju ändå inte gå ut, eller? Är den snäll? Och jag som skulle ut genom ytterdörren och in i en taxi klockan fem på morgonen? En kvart senare kommer en bil åkandes och vargen blev jätteglad och lämnade sin vaktpost utanför vår dörr för att springa och kramas med tjejen i bilen! Hon hette Troja och var en snäll men gigantisk bortsprungen schäfer. Puh. Fint att vovven kom till rätta (snyggt jobbat av polisen) och att vi slapp ha en stört tam varg som husockupant. Jag måste ändå erkänna att jag lyssnade och spanade extra noga när jag smög ut till taxin imorse. Inga vargar. Nu sitter jag på ett fakirflyg till Malmö, där jag ska träna och träffa mina härliga tävlingsmanagers Daniel och Stina. Sen vidare med tåg till Växjö för jobb med ÅF ikväll!

En rakt igenom hemsk bild. Men den enda som finns på "vargen"...

En rakt igenom hemsk bild. Men den enda som finns på "vargen"...

Solen går upp nånstans i Örebrotrakten.

Solen går upp nånstans i Örebrotrakten.

Rättså glad att det är fredag!

Den här dagen alltså. Började med bara tre timmars sömn i bagaget. Majken håller på att få kindtänder och det ser inte alls skönt ut. Värsta vulkanerna i käken. Hu! Jag förstår att det inte är så lätt att sova då. När hon äntligen somnade ordentligt var klockan nästan fem, vilket ledde till en ofrivillig sovmorgon för min del. Bråttom bråttom. Majken med barnvakten Gittan från veterankraft ett par timmar när jag tränade. Lite styrkeövningar i gymmet innan jag lubbade järnet uppför promenadvägen brevid mördarbacken. Ögonen i kors och låst röv. Det är livet. Supersnabb dusch. Håret får lov att vara skitigt ett tag till, hinner inte. Hem och lösa av barnvakten. Laga lunch till mig och Majken. Iväg med bilen igen, nu till farmor och farfar där Majken ska få vara medan jag tar massage. En av de bästa timmarna. Min kropp skulle gå av på mitten annars. Också smet jag nyss in på café skyttepaviljongen på lugnet för att beta av lite måsten i mobilen. Obesvarade mail, sms och andra surdegar. Nu ska jag hämta Majken! Med ett bra mycket lättare sinne. Varför tar man inte tag i saker på en gång? Bra fråga. Men nu är det gjort, och det är fredag. Bara ett pass kvar på den här superbraiga träningsveckan!

dubbla tights och nya skor på dagens backlöpning

dubbla tights och nya skor på dagens backlöpning

Café Skyttepaviljongen är en liten pärla på lugnet. 

Café Skyttepaviljongen är en liten pärla på lugnet. 

Vilan

De där timmarna mellan förmiddagspasset och eftermiddagspasset... Underbara! Klas är pappaledig de dagar jag har två pass, så jag kan bara slappa på som man måste om man vill springa fort. Idag målas naglarna samtidigt som jag glor med ena ögat på kalendern och det andra på dr Phil som löser problem. Invirad i en filt och med fötterna högt. Snart är jag redo för ett mustigt styrkepass. Förmiddagens träning var en glädjande historia. Trots en kraftigt sliten kropp (sedan måndagens häckpass) lyckades jag (via ca en timmes intensiv uppvärmning!) köra några starter över en häck! Två och ett halvt år sedan jag gjorde det sist. Två och ett halvt år! Så länge att jag började fundera på: HUR gör man? Hur många steg är det till första häcken? Men så bestämde jag mig för att bara testa. Och ta det från där. Och det var ett fränt och bra beslut. För kroppen bara löste det! Rytmen och stegen bara fanns där. Risig som fasen, mycket grejer att jobba på, men ramen bara ramlade på plats. Så häftigt!

iphone-20141022142747-0.jpg

En väldigt lätt sak att säga...

Om jag bara hade sagt rätt! Sitter och småskrattar åt mig själv. Åt en sak jag sa i en intervju idag med SVTs Gunilla Wikström. "Det har inte känts såhär bra på sju år"... Först och främst så slog jag ju världsrekord för sex och ett halvt år sedan. Så det är inte alls sant. Det kändes ju logiskt nog bra mycket bättre då än vad det gör nu. Men om jag får ändra mig så hade det passat bättre med "de senaste sex åren". Det var det jag menade. Och det är ju tragiskt nog inte så svårt att uppnå. För de senaste sex åren kan jag räkna antal tillfällen jag har sprungit häck på mina två händer. Men men, mina språkliga brister till trots så ville jag säga att det känns rätt bra nu. Om ni är nyfikna på hur det ser ut när jag springer häck nuförtiden så kan ni kolla Sportnytt på SVT ikväll, eller på ett kort klipp här.

Gunilla lär sig filma och Tobbe ser skarp ut

Gunilla lär sig filma och Tobbe ser skarp ut

En glad lögnhals! Foto: Gunilla Wikström, SVT.

En glad lögnhals! Foto: Gunilla Wikström, SVT.