the sunshine state!

Sanna mina ord, väderförbannelsen verkar vara bruten... En rätt skön start på det här lägret, det måste jag säga. Benet överraskade positivt på sin luttrade innehavare under gårdagens löppass och idag kände jag mig stark i gymmet. Också solen då förstås! Vi har börjat komma in i gängorna nu, Majken fixade tidsskillnaden på nolltid, helt otroligt! Och lite härliga lägerrutiner börjar ta form. Kan bara inte riktigt greppa att vi ska vara här i sex veckor!? Vilken bra ide! Tänk att den var min!?

Jaja, hur som helst så funkar lägerlivet klockrent. En vanlig dag ser ut ungefär som följer: frukost vid 7.30, då har vi varit vakna ett tag och via golfbilssläp tagit oss till klubbhuset. Ungefär vid tio är det träning. Antingen i gymmet eller på banan (då är det golfbilsskjutsen igen). Under tiden kollar Klas och Majken på ekorrar/badar/testar längdgropen/eller skrotar runt på annat vis. Vid tolv är vi hungriga igen. Tillbaka till klubbhuset för mer krubb! Ibland är min träningsdag färdig där, eller så har jag ett till pass. Är jag färdig så kanske vi åker till stranden efter Majkens tupplur, eller okynnesshoppar härliga grejer på wholefoods? Middag vid sex. Vid åtta somnar Majken för natten och ibland också den som lägger henne! Och så där snurrar det runt. Underbara älskade lägerdagar. Imorgon blir min första vilodag, för sånna måste man ha också!

Bjuder på en selfie från Bradenton beach där vi var en sväng idag efter mina två pass. 

Bjuder på en selfie från Bradenton beach där vi var en sväng idag efter mina två pass. 

Framme!

Puh vilken lång resa det blev... 26 timmar dörr till dörr, men vilken underbar första dag det har varit! Vi har mest skrotat runt och vant ögonen med att ha den stora gula varma lampan tänd. En liten promenad och välbehövlig stretching. Ett dopp i poolen och lite kaffe på det. Imorgon blir det lite mer träning. Men fortfarande med betoning på lite... De första dagarna efter lång resa och med tidsskillnaden är man inte helt i balans. Det lönar sig att gå ut lite lugnt.

iphone-20150328172346-0.jpg

Nu åker vi!

Mitt livs längsta träningsläger börjar nu, och det känns mer än härligt att lämna detta snöslask för prima sprintväder på Floridas västkust. Jag har länge tänkt att det vore fint att kunna vara borta riktigt länge nån gång, och den här gången klaffade det! Sex veckor och några dagar blir det, på fina IMG academy. Första veckorna är Sveriges snabbaste killar (som tränar i Sundsvall) också på plats, sen kommer Tobbe ett par veckor, också avslutar vi med nån vecka bara vi. Gött ska det bli! Att satsa sig ut kriser heter det va!? Vi hörs från andra sidan Atlanten!

iphone-20150327071802-0.jpg

Jorå så att...

Teknikstrulet fortsätter! Jag vågade radera alla bilder från iPhoto efter noggranna koller av hårddiskar hit och dit. Men sen började de verkligt dryga problemen. Nästa gång jag öppnar IPhoto hittar jag 51471 bilder. Gamla bilder. 2008-2013. Femtioentusen! Klas förklarade att jag skulle spränga den nya hårddisken om jag försökte föra över de dit. Jahapp. Nu håller jag på att gå igenom mina gamla säkerhetskopior för att se om de finns där nånstans. Annars måste jag köpa en jättehårddisk där alla bilder får bo. Men femtioentusen? Tjugo om dagen i sju år. Bra jobbat!

Vad det gäller träningen så går det bra. Backade ju tillbaka lite efter tävlingen för att ge benet tid att komma tillbaka till normalläge. Det har den gjort för ett tag sen, så nu håller vi på att bygga upp en monstervad som ska supporta det lite bräckligare innandömet! Efter den senaste operationen ägnade vi många träningstimmar åt att högervaden skulle komma ikapp vänstervaden. Och det gjorde den. Skiljde bara en halv centimeter, men det har det alltid gjort. (Pga olika belastning för de respektive benen i häcklöpningen misstänker jag...) När jag sen kunde börja springa vintern 13-14 så körde vi inget extra för just högern, och nu verkar den ha gått tillbaka lite. Så från och med nu är det alltid special care för den lilla. Förutom specialträningen för vaden håller jag på att stegra upp belastningen igen vad det gäller löpning. Just nu mycket upphängd löpning. I och med att man blir lite lättare så är det ett kalastilfälle att fokusera lite extra på tekniken, och det är ju alltid gött. Älskart.

snart ikapp igen

snart ikapp igen

Teknikskit hit och dit

Vi börjar få lite resfeber här hemma! Floridaresan närmar sig med ruskig fart, men åååh, vad kul det ska bli! Eftersom vi ska vara borta i hela sex veckor måste jag rensa mobilen och datorn från bilder. Det är nämligen fullt överallt. Datorn är full vilket i sin tur medför att telefonen också blir full eftersom det inte finns utrymme nog på datorn för en synkning av iPhone... Ja, ni hör ju. Jag är ute på tunn is här. Mycket tunn is. Har säkerhetskopierat datorn regelbundet i några års tid, men jag törs liksom inte hundraprocentigt lita på att alla bilder är med. Nu har Klas köpt en ny extern hårddisk till mig och fört över alla mina bilder. Tääänks! Det var bara det att 258 filmer inte kom med. Så de har jag fått leta fram i en djungel av närmare 5000 bilder och föra över var för sig. Och nu återstår den läskiga biten. Att radera allt ur iPhoto (som för mig är ett obegripligt program?). "Är du säker på att du vill tömma papperskorgen med 4488 bilder?" I min drömvärld är datorn, IPhonen och ev kamera bästisar och löser allt sånt här utan min inblandning. Men tänk vad skönt när jag löst den här teknikhärvan... Lite feng shui för prylarna! Appropå rubriken, lyssna här! Jag blir nog inte fullt så arg som damen som ringer in till radion när tekniken inte stämmer, men jag känner igen frustrationen!

 

En dag på spa

Det var inte helt fel... Det var länge sen jag och jempan kunde prata färdigt våra meningar till varandra utan att bli avbrutna. Avbrutna av den röjande ettåringen som stoppar sladdar i munnen eller den pratglada ett och ett halvt-åringen. Nu är det i och för sig en ynnest att bli avbruten av nån av de små, men det är å andra sidan uppfriskande med lite egen tid med tvillingsyrran! Och att spendera den tiden på ett spa med siljansutsikt var inte alls dumt. I bilen påväg hem frågade Jenny om jag tyckte att hon bara hade pratat på om sig själv, vilket hon inte alls hade gjort, för jag hade samma känsla. Alltså, att jag hade babblat loss om mitt bara. En snabb analys säger mig att det bara var länge sen vi hade tid att verkligen prata. Möra och mjuka pausade vi oss mot en stugvägg i söderläge innan hemfärd. Vilken bra dag!

Så avis på Jennys fina hår... speciellt när mitt eget smålter in i en gråbrunröd stugvägg bara sådär. Tur att ett frisörbesök är nära förestående.

Så avis på Jennys fina hår... speciellt när mitt eget smålter in i en gråbrunröd stugvägg bara sådär. Tur att ett frisörbesök är nära förestående.

Påtarhanden

Åh vilka härliga vårdagar vi har här i Falun! Hela eftermiddagen igår hängde vi alla ute i trädgården och påtade. Finns inget bättre! Med sekatören i högsta hugg mejade jag ner otroliga mängder sly och gamla risiga hallonspröt. Men efter ett par timmar var det svårt att få loss sekatören ur handen. Fingrarna hade liksom fastnat runt den. Tack och lov mjuknade de efter nån timme...

Nu väntar en dag på spa i Tällberg! En födelsedagspresent från mamma och pappa. Underbart!

iphone-20150315094405-0.jpg

Simhallsmorgon

Inledde dagen med tidig träning i poolen. Nu pustar jag ut i relaxrummet/bastun/ångbastun och i kallduschen! Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Det här kommunala spat som inte kostar mycket alls... Underskattat! Det må vara lite för kalla duschar, och innan träning upplevs det lite skräckinjagande kallt i hela simhallen, men när man väl har fått upp pulsen lite grann - och framför allt efteråt! Guld! Älskar att basta. Skulle haft en hemma. Men nu njuter jag av de kommunala istället! Seriepauserna mellan mina lopp idag gick inte av för hackor heller. Majken och Klas skrattandes i barnbassängen! Majken åkte lilla rutschkanan själv för första gången. Stolt som tuppen Melker (mormors)!

Nu väntar filminspelning med CCS resten av dagen. Resultatet kan nog skymta förbi på en skärm nån gång på vårkanten! Ha en fin fredag alla!

iphone-20150313093128-0.jpg

sköna besked

I och med att mitt ben har börjat trilskas lite efter tävlingen så har jag ju känt att jag måste ta reda på mer om varför det gör ont nu. Och kanske också: VAD som gör ont. Hela förra helgen gick jag runt och tänkte på och gruvade mig för telefonsamtal, eventuella läkarbesök, förhoppningsvis nån slags röntgen och att få besked om tillståndet i höger tibia. För är det nåt jag har tröttnat ur på under de här sju åren så är det projektlederiet kring den medicinska biten. Kanske för att det ofta är känslomässigt förknippat med tråkiga besked och dysterskap. Men också för att det är lite roddande. Men hur som helst. Bestämde mig för att uppbåda lite kraft för att ta tag i detta, sagt och gjort; började på måndag morgon, och på måndag eftermiddag fick jag besked om en läkartid och datortomografi-tid på tisdagen! Så fort har det aldrig nånsin gått! Efter att ha målat upp väldigt mörka bilder om mitt högerben under nån vecka (jag vet: väldigt dåligt), kändes det plötsligt som ett tecken, jag fick hjälp av nåt däruppe eller runtomkring för att fortsätta kämpa. Vinden vände, och det kändes välbehövligt!

Så, på måndagkvällen efter en mysig födelsedagsmiddag med familjen körde jag mot Stockholm. På tisdagmorgonen var jag med i Nyhetsmorgon i TV4 för ett projekt jag är engagerad i. "Friskare förskolebarn, friskare Sverige" som CCS står bakom. Här kan ni se det om ni missade. Om ni vill läsa mer om projektet, vilket jag tycker att ni ska (expert-tips för att hålla sig frisk vill väl alla ha!) så klicka här.  

Sen hade jag ett par timmars hål i mitt schema innan röntgen. Haffade några fina semlor (inga wraps!) och åkte och hälsade på Carro och Laleh. Världens bästa håltimme! Ni ser, dagen bara fortsatte att rulla på i dur, för de olika röntgenundersökningarna jag senare gjorde visade INGENTING! Alltså, de visade ju såklart mitt ben, men inget dåligt! Inga sprickor eller hål eller annat skit. Bara helt fint skelett. Har aldrig sett nån finare bild på mig själv! Beskedet från läkaren kan väl sammanfattas med att smärtan troligen beror på att skelettet inte riktigt är starkt nog, ÄN. För skelett stärks i takt med den belastning det utsätts för. Och mitt ben har utsatts för maxhäcklöpning på träning i ett par månader under de senaste sju åren. Så det kanske inte var så konstigt att det reagerade på den höjda belastningen. Nu får vi alltså nöta på med häcklöpning i så hård belastning det bara går utan att gå över gränsen så kommer det tids nog att "härdas". Bästa tänkbara beskedet!

Efter att jag kom hem från Stockholm har jag ironiskt nog, med tanke på vad vi pratade om i Nyhetsmorgon, legat sjuk. Förkyld med lätt feber. Ingen träning och inte heller läge att stå och skrika i mördarbacken. För ni har väl inte missat folkfesten som pågår här i Falun? (Skid-VM!) Herregud vilken stämning det verkar vara. Jag bor bara en kilometer från stadion så jag kompletterar TV-bilderna med att öppna ytterdörren och höra jublet live. Så nu hoppas jag på att bli frisk snart så att jag kan komma igång med träningen igen och krydda det med fina eftermiddagar vid sidan av skidspåret!

Jenny Jacobsson, bland annat medicinsk koordinator på förbundet, var med och hejade, kikade på plåtar och träffade läkaren. Också hann vi med en så här trevlig lunch!

Jenny Jacobsson, bland annat medicinsk koordinator på förbundet, var med och hejade, kikade på plåtar och träffade läkaren. Också hann vi med en så här trevlig lunch!

Tack!

Jag glömde det viktigaste: TACK! Tack kära läsare för alla snälla kommentarer ni skickar! Det är verkligen fint, att ni tar er tid att peppa och stötta när det kärvar. Jag är så tacksam för stödet ni ger mig. Nu ska jag springa uppför trappan och krama min snickrande man som varit med i sjutton år och stått ut med den här envisa galningen. Det han bjuckar på är bortom stöd. Verkligen. Och imorgon ska jag krama coach Tobbe som orkar hänga på i den här berg-och-dal-banan. Också ska jag krama syrran och mamma och pappa (brorsan är för långt borta för en, men han får en mental kram) som hejar och hjälper på alla sätt och vis.

Tacksamhet är en himla fin känsla, eller hur? Trots att det känns tungt ibland så krävs det inte mer än att man tänker på allt som är bra, allt som man är tacksam för, för att man ska kvickna till lite grann. Det är nog mitt vassaste må-bra-tips om någon är intresserad... Att identifiera och tänka på vad man är tacksam över. Jag är tacksam över alla ovan nämnda personer som finns i mitt liv, och sjävklart den lite större familjen, med svärföräldrar och Klas syskon med familjer. Och alla andra i mitt lilla team; manager Keith, tävlingsmanagers Daniel och Stina, Karolina som knådar trötta muskler, Johan som rätar ut sned rygg etc, och naturligtvis också mina härliga lojala samarbetspartners. ÅF, Clas Ohlson och CCS!

Mest av allt är jag tacksam över att få vara mamma till Majken. Här bara några månader gammal tillsammans med Klas som jag är så lyckligt lottad över att få ha i mitt liv.

Mest av allt är jag tacksam över att få vara mamma till Majken. Här bara några månader gammal tillsammans med Klas som jag är så lyckligt lottad över att få ha i mitt liv.

Söndagsspekulationer

Tänk om mitt ben vore en IKEA-säng, som man kunde ställa in i ett labb och testa hur många gånger man kan hoppa i den innan den går sönder. Vad skönt det vore, om man verkligen kunde veta säkert vilka påfrestningar den här möbeln pallar. Nu finns det å andra sidan inga sådana labb där man kan lägga in ett smalben och få svar på hur många häckar det kan klippa, hur höga häckar det kan klippa och om det finns några gränser för hur fort det kan klippa häckarna. Det är kanske tur ändå? Det är ju lite det som är poängen med elitidrott... Att testa vad våra kroppar (och kanske framförallt knoppar?) klarar av. Så jag får fortsätta med det, att testa mig fram. Det är ju vansinnigt roligt ändå, trots att man går på lite nitar här och där!

Den här helgen har jag haft vila och bara försökt koppla bort häckar och träning. Jag är rättså bra på det, att lata mig när det passar! I lördags var vi i Leksand och göttade oss. Först på härliga Siljans konditori och sen vidare till ishallen för att se Leksand möta Luleå. Det hela slutade inte i masarnas favör, men det var som vanligt kul ändå!

Den kommande veckan vet jag inte riktigt vad som väntar, rent träningsmässigt alltså. Skickar han ner mig i gruvan nu, Tobbe? En sak är då säker, att jag är snäll mot benet nån vecka till!

Majken har fattat vad man gör när man får syn på en handspritsautomat!

Majken har fattat vad man gör när man får syn på en handspritsautomat!

Det går inte enligt plan men ändå helt enligt plan...

Nu har det snart gått två veckor sen min premiärtävling i Karlsruhe, och mitt smalben verkar inte riktigt skrika ”GO!” än. Nej, den ber om en eller två veckors alternativ träning till. Det har blivit bättre och bättre under de här två veckorna, helt klart, men inte tillräckligt bra för att tävla på. Och en sak har jag lovat mig själv inför hela den här comeback-resan, och det är att aldrig någonsin mer gå emot kroppens signaler. Det var det som körde ner mig i skiten från första början. Därför har jag bestämt mig för att inte springa några fler tävlingar inomhus, alltså varken XL-galan eller EM. 

Men jag måste ändå säga, att tävlingen jag gjorde var väldigt värdefull. Nu har vi fått en massa information om vad som händer med den här kroppen vid tävling och även vetskapen att när jag inte har ont, då kan jag springa hyfsat fort. Nu gäller det för mig och Tobbe att klura lite på den nyvunna informationen och se hur vi ska lägga upp tränings och tävlingsplaneringen framöver. För om någon undrar så tänker jag inte ge upp än. 

Nu är jag ganska nyss hemkommen från ett litet helvetespass i poolen. Huuu, Tobbe bjöd på mjölksyrafest kan jag lova. Efter ett gäng sprintlopp på sju sekunder och några lite längre lopp på tolv och femton sekunder blev jag liggandes på kaklet en lång stund efteråt. Vindögd blev jag också. Undrar om det finns nån gräns på hur många millimol mjölksyra man får ha i blodet när man ska köra bil? Jag satt länge och gruvade mig innan jag sakta rullade hemåt. Full fokus på att hålla ögonen i styr. 

Hem kom jag ivarjefall och nu väntar en hel helg utan träning. Men med pussar och kramar till Klas och Majken.

Köra bil i det här skicket? Läskigt...

Köra bil i det här skicket? Läskigt...

Idag är ingen vanlig dag...

För idag är det mitt världsrekords 7-årsdag! Hipp hipp hurra! Och att det fortfarande står sig är ju lite grädde på moset. Just hemkommen från gymmet där frivändningarna gick sådär sjuårskalaslätt. Såpass lätt att jag kastade upp ett nytt postop/postpreg PR på 95 kg. Idag är också starten på den så kallade "helvetesveckan" för Klas. Det låter ju hemskt, en helvetesvecka! För mig är det en ovanligt härlig vecka, men för nån som är lite glömsk är det en svår vecka... (Här kommer en reminder älskling!) Den börjar som sagt idag med årsdagen av världsrekordet. Den tolfte firar jag och Klas sjutton år tillsammans (i år blir det halva mitt liv!!). Den fjortonde är det ju alla hjärtans dag, och sen den sextonde är det min födelsedag! Varannan dag alltså. Perfekt! Nu när jag har tränat har Majken varit hos farmor och farfar så nu ska jag skynda mig genom duschen och sen fylla några hembakade semlor som jag ska överraska de snälla barnvakterna med! 

Ganska glad efter 95 pannor i hängande styrkevändning!

Ganska glad efter 95 pannor i hängande styrkevändning!

Karlsruhe

Ja, helgen ja, skulle ju skriva lite mer om det... Har tagit lite tid att landa bara. Vilken grej! Jag tävlade igen efter så många år... Helt underbart! Klas, Majken och Tobbe var med hela helgen och min pappa anslöt på själva tävlingsdagen. Skönt att ha de där, för det var nervöst. Tycker ändå att jag lyckades hålla nerverna i bra styr, men i och med det hade jag nog inte så mycket mental kraft till att fokusera på själva utförandet... Men det får man nog räkna med, i en premiär efter så lång tid. 8.14 i både försök och final. Jag är glad att kroppen klarade av två lopp sådär på en och samma kväll. Också är jag såklart glad för att det kändes bra i hela kroppen under tävlingen. Att jag skulle bli sliten efteråt det hade jag räknat med, och det har jag också blivit... Det är framförallt benhinnorna som gör sin röst hörd just nu. Jag fick ju ont i benhinnorna när jag var på läger runt nyår, och det kommer och går med tuff belastning. Att tävla är ju någonting helt nytt för min kropp, och någonting den sakta måste få anpassa sig till. Jag har inga andra alternativ just nu, än att lyssna otroligt noga på vad kroppen säger. och när den säger "GO!" då först står jag på startlinjen igen. Eftersom det här var första tävlingen så vet jag inte hur lång tid det tar. 

Från vänster. Alain Blondel, Renault Lavillenie, jag, och Martin som är chef för hela galan.

Från vänster. Alain Blondel, Renault Lavillenie, jag, och Martin som är chef för hela galan.

Dagen innan tävlingen var jag och bekantade mig med banorna, också ville arrangören ha ett foto  på det här gänget i startblocken. Tävlingschefen körde en otroligt casual pose i blocken, inte sant?!

Också en bild där det ser ut som att vi ska starta i ett 800meterslopp. från 60 meters mållinjen...

Också en bild där det ser ut som att vi ska starta i ett 800meterslopp. från 60 meters mållinjen...

Majken hoppade in gropen åt Erica Jarder, som ju hoppade aslångt dagen efter! KUL!

Majken hoppade in gropen åt Erica Jarder, som ju hoppade aslångt dagen efter! KUL!

Godmorgon!

Vilken kväll det blev igår... Så underbart att vara tillbaka på tracken! Stort tack för alla glada grattisrop, ni är för gulliga! Efter lite för få men sköna timmars sömn (har glömt bort hur svårt det är att varva ner när man tävlar så sent...) har vi nu kastat i oss lite frukost och börjat resan hemåt! Jag ville egentligen bara säga hej och tack, jag skriver en lite utförligare text om helgen när vi kommer hem sen!

iphone-20150201094120-0.jpg

CCS ny samarbetspartner!

Jippijäj! Goda nyheter! En ny samarbetspartner är inte ofta jag har äran att få presentera, men den här veckan känns som something else! CCS: hudvårds- läkemedels och hygienproduktsföretaget från möjligheternas stad, Borlänge, vill hänga med mig på resan mot Rio! Fantastiskt kul, och en trygghet för min fortsatta satsning tillbaka till toppen. Vi hade en liten pressfrukost på deras kontor idag, och om ni är mer nyfikna kan ni klicka här

CCS VD tillika forna slalomhjälten Jonas Nilsson och jag. Bild snodd från dt.se

CCS VD tillika forna slalomhjälten Jonas Nilsson och jag. Bild snodd från dt.se

Nervositeten inför helgen är lite rolig, idag har den pendlat fram och tillbaka som en förortsbo till Stockholm. Från att känna mig lite i överkant stissig ena stunden, till att i nästa ögonblick känna mig otroligt avslappnad. Jag antar att pendeln kommer landa nånstans däremellan. Inte mig emot. Annars njuter jag (mellan mina nervös-breakdowns) av att få ägna mig åt (o)vanliga hederliga tävlingsförberedelser. Körde häckstarter och 150 meterslopp igår, har vilat och fått massage idag, och här hemma ränner jag omkring och letar som besatt efter rätt sorts spikar till skorna. De vanliga spikarna som följer med spikskorna (med en form ungefär som en trappa) är inte tillåtna i den nya hallen i karlsruhe (där de lagt in banorna från inne-EM i Göteborg 2013) utan de ska vara helt släta, som en kon. Har hittat 10 stycken av den rätta sorten i ett par spikskor från tidigt tjugohundratal, men mina skor som jag ska tävla i på lördag har 16 förborrade hål. Tur då att man har en twin med liknande uppsättning spikskor i sin källare, eller hur!? Nu ska jag försöka sänka pulsen en aning och gå och lägga mig. Imorgon väntar sista styrkepasset inför tävlingen och ett välbehövligt besök på salong Stüffe. Jag hoppas min livserfarenhet kan avspegla sig på annat sätt nu när jag färgar över de gråa...!

Den tredje Leksingen

Sitter och kollar Skellefteå-Leksand på TV när Majken säger lite nonchigt "Heja Leka!" Vi har visst en till Leksing i familjen! Trots det lilla nyfrälsta fanet så blev det förlust ikväll, men vi hoppas på en snabb revansch eftersom vi ska se matchen mot Brynäs på plats på lördag!

Tack för låttipsen hörni! Just nu lutar jag åt en spellista med klassisk musik alternativt ballader. Det tunga artilleriet måste jag nog spara på tills jag (åter) lärt mig springa avslappnat! Apropå det, så sprang jag ju det sista rejäla häckpasset innan premiären idag. Det blir bättre och bättre för varje pass, en väldigt härlig känsla att ha just nu. Med det sagt vill jag ändå tillägga att vi har en uppsjö av saker att jobba med framöver. Avslappningen är en sån sak. Lite osäkerhet har den förmågan på mig, att jag vill hjälpa till med alla fibrer i alla muskler i hela kroppen. Detta har ju dock motsatt effekt, att man bromsar. Så om jag bara lyckas knäcka den koden kan det nog hända en del med känslan och rytmen i löpningen. Jag vet vart jag ska leta ivarjefall: i hjärnan. Nånstans bland vecken ligger mina gamla mentala knep för att locka fram rätt feeling. Men nu är inte läge att grubbla över brister, nej, med bara en vecka kvar till premiär så fokuserar jag på det göttigaste av det göttiga: jag är redo!

Majken i lite yngre tappning och med tjusigaste Leksandströjan!

Majken i lite yngre tappning och med tjusigaste Leksandströjan!

T minus tio

Pulsen stiger i mitt lilla bultande hjärta. Bara tio dagar kvar till comebacken nu. Ställt mot sex års alternativ träning och strugglande så är tio dagar ingenting. Ingenting! Det mesta är gjort nu, har bara ett riktigt häckpass kvar innan skottet smäller i Karlsruhe. Jag har bestämt mig för att njuta av den höga pulsen, oron och fjärilarna i magen. Eller, bestämt och bestämt... Det bara blir så när jag tänker efter lite noggrannare. För det är ju en hyfsat angenäm känsla, den skräckblandade förtjusningen av att snart gå upp i ringen igen! För att prata klarspråk så är inget annat än askul och en dröm som går i uppfyllelse!

Sitter och plitar på en spellista med pepplåtar inför denna högtidsstund. Svårt det där, köra på gamla säkra kort, eller hitta nåt nytt kul? Några Hiveslåtar måste få vara med. Kanske den där de sjunger "I move like a landslide - so get out of my way"? (Helt ödmjukt alltså) Nä, herregud, nu stiger pulsen till 170 bara jag tänker på det... Kanske bara ska köra på lite soft musik så jag inte dundrar rakt igenom häckarna? Har nån nåt låttips som ni vill dela med er av? Lägg en kommentar isåfall så vore ju det superbjussigt!

Idag har jag och Majken varit i möjligheternas stad, Borlänge, på möte. Majken förde anteckningarna med tusch. På handen. Min lilla chef! På träningsfronten har det varit vila idag, laddar som sagt för ett häckpass imorrn. Frågan är om jag får med mig skallen till hallen imorrn, eller om den redan har flugit till Frankfurt för vidare transport till Karlsruhe?

Efter ett bra möte i Borlänge!

Efter ett bra möte i Borlänge!

Snart hemma!

Har lyxen att sitta i baksätet och slappa medan Klas och Tobbe håller ställningarna i fram. Vi susar genom fina snöiga landskap påväg hem från Arlanda. Tredje lägret i rad med dåligt väder är till ända och jag har lovat mig själv att bara välja säkra kort rent vädermässigt i framtiden. Lova att påminna mig om jag är påväg mot snålblåst och mulna dagar igen! Träningsmässigt har lägret varit OK. Några bra pass, men jag har kännt mig ganska sliten många dagar. En kvalificerad gissning säger mig att det beror på att banan var helt söndertorkad. Som att springa på hårdplast, inte så härligt. Det blir fint att komma hem till våra mjuka sköna banor på lugnet!

En annan grej som upptar stor del av mina tankar nu: Det är 18 (arton!) dagar kvar till min tävlingspremiär på 60 meter häck i Karlsruhe. Mycket känslor virvlar omkring. Tacksamhet, oro, glädje, stolthet. Ja, en salig röra. Jag ska försöka bjuda in er om ni vill ta del av det lite senare. Nu tittar jag snart i kors efter en hel dag sittande i olika färdmedel. Och 2015 ska definitivt inte kännetecknas av den bloggtorka som hittills rått. Men först: komma hem, bära in sovande liten kämpe och alla väskor, mata katten och stupa i säng!

Sista dan för året...

Men bara den andra här på Fuerteventura! Träningen har rullat igång lite smått med ett lätt pass på arenan igår, och ett styrkepass idag. Vi bor (och tränar styrka) på Playitas som ju verkligen är ett tränings-semester-ställe för många svenskar! Friidrottsarenan ligger i grannstaden Gran Tarajal, 10 min med lokalbuss härifrån. Imorgon är den stängd, men nån har charmat till sig nycklarna till arenan så att 2015 kan börja på bästa sätt: med häckstarter! Hoppas ni alla får ett fint avslut på det här året och ett gott sprillans nytt imorgon!

iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-0.jpg
iphone-20141231184053-1.jpg