Del tre: träningen

Finns nu på www.dt.se/sannakallur
Idag njuter jag av en välförtjänt vilodag efter att ha piskat upp grycksboexpressen i bänkpress igår... (Förlåt Tobbe att jag outar detta!) Vilodagen har hittills spenderats på International plaza i tampa. Nu sätter vi sprätt på våra svaga svenska kronor! (Notera muggarna: jag är tydligen gift med tomten?)

iphone-20150420135001-0.jpg

en lördag på banan!

Ännu en stekhet dag är snart till ända. Idag har jag mest hängt på friidrottsbanan hela dagen. först ett sprintpass och lite senare på eftermiddagen ett pass med bland annat häckstyrka och mitt lilla "vadpaket" av övningar. Jag brukar ofta tänka på det, men är väl säkert rätt dålig på att säga det... Men vad fint det är att ha en så otroligt bra tränare som Tobbe. Trots att jag kört så många år med mestadels alternativ träning så lyckas han ändå få mig att (allt som oftast) känna mig som en formel-1 bil. (Jag vet: det kanske framstår som lite förmätet att säga så om sig själv, men nu är vi i USA och då gör man så.) Även fast jag är av en lite äldre årsmodel och med pyspunka på höger bakhjul, så känner jag motorn därinne; mullrande, kraftfull och pigg. Och det kräver sin tränare, att lyckas med det. Med andra ord så var det härligt att springa idag!

Grycksboexpressen!

Grycksboexpressen!

Nåja, nog med självgott dravel. Ni vet väl att två av de fem dokumentärdelarna på www.dt.se/sannakallur finns att kika på nu? Den tredje kommer på Måndag! Appropå dokumentären så hade vi finbesök av en NY-baserad fotograf, Axel Öberg, idag. Han var med och filmade lite på sprintpasset och pratade med mig och Klas. Det dyker nog upp i något av de senare avsnitten i dokumentären om ni håller utkik!

Tobbe, Annika och Axel

Tobbe, Annika och Axel

I min träningsväska

Friidrott är härligt på det sättet att det krävs inte så mycket utrustning. Jag packar relativt lätt när jag kilar iväg för ett pass. Det viktigaste idag var spikskorna, det här är ett par gamla trotjänare. modellen är nog från 2007 eller 2008, mina absoluta favoriter. Har fortfarande några nya fräscha (men gamla!) i lager hemma. Vatten går åt när man tränar i värmen. "The stick" som jag köpte förra året här i USA, perfekt att rulla på stela muskler inför och efter träningen. Bandybollen och tennisbollen servar samma syfte; massage. Ett par sköna shorts och flipflops för en slapp promenad till lunchen. Lilla blå väskan huserar lite småsaker. men ack så viktiga: Solglasögon, lite solskydd att bättra på under träningen och en kräm/foundation från laura mercier (med solskydd!) som kan pigga upp ett trött ansikte. Nyckel och ackreditering, för att ta sig runt på området, och in genom grindar. Sist men också minst, lilla handspriten från CCS. 

iphone-20150401061438-0.jpg

Igår kom Tobbe hit! Superkul! Idag har han rivstartat med två pass för mig. Har precis avverkat förmiddagens sprintpass, och snart väntar häckstyrka, styrka för vader och baksidor, samt lite jogg!

The swedish formula

Jag vet inte om jag nånsin har berättat det för er, men jag är en riktig hudkrämsmänniska... Älskar krämer av olika slag. Feta, krämiga, tunna, skyddande eller geleiga. Till ansiktet, kroppen eller fötterna.

Just nu, här i Florida, får jag ägna mycket tid till min lilla hobby. Mestadels solskydd förstås, men det är inte ofta jag lämnar badrummet efter en dusch utan ett lager härlig, väldoftande hudkräm.

Så därför känns det lite extra kul att få vara ansikte utåt för CCS hudvårdsserie "the swedish formula". Det perfekta vardagskittet till badrumsskåpet, om jag får säga det själv! För vem vill inte smörja in sig med lite av Dalarna varje dag?

I februari hade vi fotografering och filminspelning och i nästa vecka drar kampanjen igång. Ska bli spännande att komma hem sen och se hur det ser ut på riktigt!

iphone-20150412230510-0.jpg

Trainingroom

Översatt till svenska så skulle jag inte kalla det ett "träningsrum", utan mer kanske nåt i stil med "omhändertagningsrum". Ett litet paradis på jorden för trötta kroppar. Här finns det mesta för att kroppen ska återhämta sig efter träning, kännas sitt bästa möjliga inför träning och om man är skadad så är det hit man går och kör rehab/ får behandling/ blir undersökt. Här inne jobbar Athletic trainers (inte tränare, utan en mer hands-on ompysslande roll. Tänk en korsning av sjuksköterska/massör/sjukgymnast) och fysioterapeuter. All jordens utrustning för ändamålet samsas om utrymmet. Isbad, varmbad, högtryckskammare, uppblåsbara byxor för att snabba på återhämtning, tejp, laser, ultraljud, kentauren (löpbandet som man kan springa lite avlastat på). Ja, jag skulle kunna mata på i en evighet, men jag tror budskapet går fram även om jag stoppar där.

Tänk om vi hade såna pitstops i anslutning till våra idrottsanläggningar hemma! Det vore nåt det. Det kanske finns? Men förmodligen för lite tätare idrotter isåfall? Som fotboll och hockey kanske...

Just nu njuter jag i varje fall av att få stanna till i det här göttiga amerikanska träningsrummet som inte är ett träningsrum!

Snart framme!

Snart framme!

Välkommen in! Full aktivitet råder. någon ligger med en elektrisk apparat påkopplad på ryggen, en annan bli tejpad och en tredje isar ett slitet knä. Längst borta i hörnet (under bollarna) är löpbandet jag använder en gång i veckan. 

Välkommen in! Full aktivitet råder. någon ligger med en elektrisk apparat påkopplad på ryggen, en annan bli tejpad och en tredje isar ett slitet knä. Längst borta i hörnet (under bollarna) är löpbandet jag använder en gång i veckan. 

I ett annat rum finns två isbad och en mysigare varm variant.

I ett annat rum finns två isbad och en mysigare varm variant.

Sue!

Tja, det finns väl inga rimliga ursäkter till mitt dåliga bloggande senaste veckan. Tiden finns ju definitivt när man är på läger. Men som frihetsälskare av rang älskar jag att lägga undan telefonen med mail, instagram, blogg, och Twitter och bara koppla bort. Det här lägerlivet vi lever nu är ju förrädiskt härligt. Träning, mat, stretching, vila, massage, sol och bad. Matlagning, disk, räkningar och möten är långt borta nu! Undrar hur det kommer vara att komma tillbaka till verkligheten sen?

Träningen rullar på bra, kan följa Tobbes plan utan några bakslag. Förmiddagen idag tillbringades på banan i nästan trettio graders värme och på fötterna hade jag spikskor! Inte för några maxlopp eller häck ännu, men några små slätlopp för att känna på hur det funkar! Och det kändes helt OK. Annars har jag sprungit en del på gräset här. Kort, tätt och välskött som en golfgreen är det. Alldeles underbart att tassa fram på!

Apropå att tassa fram, det var precis det som Sue skulle göra för första gången idag efter SJUTTON smalbensoperationer. Man kan alltså ha ett mer sargat smalben än vad jag har!? Skämt åsido. Vi stötte ihop av en slump på banan när jag var påväg att hämta koner i förrådet. Sue, som den genomtrevliga amerikanska hon senare visade sig vara började bara snacka lite, som amerikanare så ofta gör. Men efter ett par minuter visade det sig att vi hade en hel del gemensamt! Vi båda har blivit opererade av Dr David Helfet i New York. Efter en ruskig bilolycka var hennes läkare eniga om att hennes illa tilltygade smalben måste amputeras. Men hon hade ringt runt till företag som tillverkar och säljer skruvar, plattor och märgspikar och frågat efter vem som är bäst på att sätta in deras grejer i människokroppar. Alla hade tydligen svarat "David Helfet"! Så efter sjutton operationer av nämnde doktor är hon nu på benen igen och har fått klartecken att börja springa igen, som hon älskar! Vilken fighter! Världen känns verkligen liten ibland...

I eftermiddag är det vila. Blir kanske en sväng till poolen efter lite välbehövlig inomhus/AC-tid! Imorgon ska ni få följa med in till trainingroom här på IMG. Ett trainingroom är dit man går innan och efter träningen för att få kroppen preppad och fixad. Otroligt va!!?

Här är Sue och jag! Helt otroligt vilket sammanträffande!

Här är Sue och jag! Helt otroligt vilket sammanträffande!

the sunshine state!

Sanna mina ord, väderförbannelsen verkar vara bruten... En rätt skön start på det här lägret, det måste jag säga. Benet överraskade positivt på sin luttrade innehavare under gårdagens löppass och idag kände jag mig stark i gymmet. Också solen då förstås! Vi har börjat komma in i gängorna nu, Majken fixade tidsskillnaden på nolltid, helt otroligt! Och lite härliga lägerrutiner börjar ta form. Kan bara inte riktigt greppa att vi ska vara här i sex veckor!? Vilken bra ide! Tänk att den var min!?

Jaja, hur som helst så funkar lägerlivet klockrent. En vanlig dag ser ut ungefär som följer: frukost vid 7.30, då har vi varit vakna ett tag och via golfbilssläp tagit oss till klubbhuset. Ungefär vid tio är det träning. Antingen i gymmet eller på banan (då är det golfbilsskjutsen igen). Under tiden kollar Klas och Majken på ekorrar/badar/testar längdgropen/eller skrotar runt på annat vis. Vid tolv är vi hungriga igen. Tillbaka till klubbhuset för mer krubb! Ibland är min träningsdag färdig där, eller så har jag ett till pass. Är jag färdig så kanske vi åker till stranden efter Majkens tupplur, eller okynnesshoppar härliga grejer på wholefoods? Middag vid sex. Vid åtta somnar Majken för natten och ibland också den som lägger henne! Och så där snurrar det runt. Underbara älskade lägerdagar. Imorgon blir min första vilodag, för sånna måste man ha också!

Bjuder på en selfie från Bradenton beach där vi var en sväng idag efter mina två pass. 

Bjuder på en selfie från Bradenton beach där vi var en sväng idag efter mina två pass. 

Framme!

Puh vilken lång resa det blev... 26 timmar dörr till dörr, men vilken underbar första dag det har varit! Vi har mest skrotat runt och vant ögonen med att ha den stora gula varma lampan tänd. En liten promenad och välbehövlig stretching. Ett dopp i poolen och lite kaffe på det. Imorgon blir det lite mer träning. Men fortfarande med betoning på lite... De första dagarna efter lång resa och med tidsskillnaden är man inte helt i balans. Det lönar sig att gå ut lite lugnt.

iphone-20150328172346-0.jpg

Nu åker vi!

Mitt livs längsta träningsläger börjar nu, och det känns mer än härligt att lämna detta snöslask för prima sprintväder på Floridas västkust. Jag har länge tänkt att det vore fint att kunna vara borta riktigt länge nån gång, och den här gången klaffade det! Sex veckor och några dagar blir det, på fina IMG academy. Första veckorna är Sveriges snabbaste killar (som tränar i Sundsvall) också på plats, sen kommer Tobbe ett par veckor, också avslutar vi med nån vecka bara vi. Gött ska det bli! Att satsa sig ut kriser heter det va!? Vi hörs från andra sidan Atlanten!

iphone-20150327071802-0.jpg

Jorå så att...

Teknikstrulet fortsätter! Jag vågade radera alla bilder från iPhoto efter noggranna koller av hårddiskar hit och dit. Men sen började de verkligt dryga problemen. Nästa gång jag öppnar IPhoto hittar jag 51471 bilder. Gamla bilder. 2008-2013. Femtioentusen! Klas förklarade att jag skulle spränga den nya hårddisken om jag försökte föra över de dit. Jahapp. Nu håller jag på att gå igenom mina gamla säkerhetskopior för att se om de finns där nånstans. Annars måste jag köpa en jättehårddisk där alla bilder får bo. Men femtioentusen? Tjugo om dagen i sju år. Bra jobbat!

Vad det gäller träningen så går det bra. Backade ju tillbaka lite efter tävlingen för att ge benet tid att komma tillbaka till normalläge. Det har den gjort för ett tag sen, så nu håller vi på att bygga upp en monstervad som ska supporta det lite bräckligare innandömet! Efter den senaste operationen ägnade vi många träningstimmar åt att högervaden skulle komma ikapp vänstervaden. Och det gjorde den. Skiljde bara en halv centimeter, men det har det alltid gjort. (Pga olika belastning för de respektive benen i häcklöpningen misstänker jag...) När jag sen kunde börja springa vintern 13-14 så körde vi inget extra för just högern, och nu verkar den ha gått tillbaka lite. Så från och med nu är det alltid special care för den lilla. Förutom specialträningen för vaden håller jag på att stegra upp belastningen igen vad det gäller löpning. Just nu mycket upphängd löpning. I och med att man blir lite lättare så är det ett kalastilfälle att fokusera lite extra på tekniken, och det är ju alltid gött. Älskart.

snart ikapp igen

snart ikapp igen

Teknikskit hit och dit

Vi börjar få lite resfeber här hemma! Floridaresan närmar sig med ruskig fart, men åååh, vad kul det ska bli! Eftersom vi ska vara borta i hela sex veckor måste jag rensa mobilen och datorn från bilder. Det är nämligen fullt överallt. Datorn är full vilket i sin tur medför att telefonen också blir full eftersom det inte finns utrymme nog på datorn för en synkning av iPhone... Ja, ni hör ju. Jag är ute på tunn is här. Mycket tunn is. Har säkerhetskopierat datorn regelbundet i några års tid, men jag törs liksom inte hundraprocentigt lita på att alla bilder är med. Nu har Klas köpt en ny extern hårddisk till mig och fört över alla mina bilder. Tääänks! Det var bara det att 258 filmer inte kom med. Så de har jag fått leta fram i en djungel av närmare 5000 bilder och föra över var för sig. Och nu återstår den läskiga biten. Att radera allt ur iPhoto (som för mig är ett obegripligt program?). "Är du säker på att du vill tömma papperskorgen med 4488 bilder?" I min drömvärld är datorn, IPhonen och ev kamera bästisar och löser allt sånt här utan min inblandning. Men tänk vad skönt när jag löst den här teknikhärvan... Lite feng shui för prylarna! Appropå rubriken, lyssna här! Jag blir nog inte fullt så arg som damen som ringer in till radion när tekniken inte stämmer, men jag känner igen frustrationen!

 

En dag på spa

Det var inte helt fel... Det var länge sen jag och jempan kunde prata färdigt våra meningar till varandra utan att bli avbrutna. Avbrutna av den röjande ettåringen som stoppar sladdar i munnen eller den pratglada ett och ett halvt-åringen. Nu är det i och för sig en ynnest att bli avbruten av nån av de små, men det är å andra sidan uppfriskande med lite egen tid med tvillingsyrran! Och att spendera den tiden på ett spa med siljansutsikt var inte alls dumt. I bilen påväg hem frågade Jenny om jag tyckte att hon bara hade pratat på om sig själv, vilket hon inte alls hade gjort, för jag hade samma känsla. Alltså, att jag hade babblat loss om mitt bara. En snabb analys säger mig att det bara var länge sen vi hade tid att verkligen prata. Möra och mjuka pausade vi oss mot en stugvägg i söderläge innan hemfärd. Vilken bra dag!

Så avis på Jennys fina hår... speciellt när mitt eget smålter in i en gråbrunröd stugvägg bara sådär. Tur att ett frisörbesök är nära förestående.

Så avis på Jennys fina hår... speciellt när mitt eget smålter in i en gråbrunröd stugvägg bara sådär. Tur att ett frisörbesök är nära förestående.

Påtarhanden

Åh vilka härliga vårdagar vi har här i Falun! Hela eftermiddagen igår hängde vi alla ute i trädgården och påtade. Finns inget bättre! Med sekatören i högsta hugg mejade jag ner otroliga mängder sly och gamla risiga hallonspröt. Men efter ett par timmar var det svårt att få loss sekatören ur handen. Fingrarna hade liksom fastnat runt den. Tack och lov mjuknade de efter nån timme...

Nu väntar en dag på spa i Tällberg! En födelsedagspresent från mamma och pappa. Underbart!

iphone-20150315094405-0.jpg

Simhallsmorgon

Inledde dagen med tidig träning i poolen. Nu pustar jag ut i relaxrummet/bastun/ångbastun och i kallduschen! Jag har sagt det förr, men det tål att sägas igen. Det här kommunala spat som inte kostar mycket alls... Underskattat! Det må vara lite för kalla duschar, och innan träning upplevs det lite skräckinjagande kallt i hela simhallen, men när man väl har fått upp pulsen lite grann - och framför allt efteråt! Guld! Älskar att basta. Skulle haft en hemma. Men nu njuter jag av de kommunala istället! Seriepauserna mellan mina lopp idag gick inte av för hackor heller. Majken och Klas skrattandes i barnbassängen! Majken åkte lilla rutschkanan själv för första gången. Stolt som tuppen Melker (mormors)!

Nu väntar filminspelning med CCS resten av dagen. Resultatet kan nog skymta förbi på en skärm nån gång på vårkanten! Ha en fin fredag alla!

iphone-20150313093128-0.jpg

sköna besked

I och med att mitt ben har börjat trilskas lite efter tävlingen så har jag ju känt att jag måste ta reda på mer om varför det gör ont nu. Och kanske också: VAD som gör ont. Hela förra helgen gick jag runt och tänkte på och gruvade mig för telefonsamtal, eventuella läkarbesök, förhoppningsvis nån slags röntgen och att få besked om tillståndet i höger tibia. För är det nåt jag har tröttnat ur på under de här sju åren så är det projektlederiet kring den medicinska biten. Kanske för att det ofta är känslomässigt förknippat med tråkiga besked och dysterskap. Men också för att det är lite roddande. Men hur som helst. Bestämde mig för att uppbåda lite kraft för att ta tag i detta, sagt och gjort; började på måndag morgon, och på måndag eftermiddag fick jag besked om en läkartid och datortomografi-tid på tisdagen! Så fort har det aldrig nånsin gått! Efter att ha målat upp väldigt mörka bilder om mitt högerben under nån vecka (jag vet: väldigt dåligt), kändes det plötsligt som ett tecken, jag fick hjälp av nåt däruppe eller runtomkring för att fortsätta kämpa. Vinden vände, och det kändes välbehövligt!

Så, på måndagkvällen efter en mysig födelsedagsmiddag med familjen körde jag mot Stockholm. På tisdagmorgonen var jag med i Nyhetsmorgon i TV4 för ett projekt jag är engagerad i. "Friskare förskolebarn, friskare Sverige" som CCS står bakom. Här kan ni se det om ni missade. Om ni vill läsa mer om projektet, vilket jag tycker att ni ska (expert-tips för att hålla sig frisk vill väl alla ha!) så klicka här.  

Sen hade jag ett par timmars hål i mitt schema innan röntgen. Haffade några fina semlor (inga wraps!) och åkte och hälsade på Carro och Laleh. Världens bästa håltimme! Ni ser, dagen bara fortsatte att rulla på i dur, för de olika röntgenundersökningarna jag senare gjorde visade INGENTING! Alltså, de visade ju såklart mitt ben, men inget dåligt! Inga sprickor eller hål eller annat skit. Bara helt fint skelett. Har aldrig sett nån finare bild på mig själv! Beskedet från läkaren kan väl sammanfattas med att smärtan troligen beror på att skelettet inte riktigt är starkt nog, ÄN. För skelett stärks i takt med den belastning det utsätts för. Och mitt ben har utsatts för maxhäcklöpning på träning i ett par månader under de senaste sju åren. Så det kanske inte var så konstigt att det reagerade på den höjda belastningen. Nu får vi alltså nöta på med häcklöpning i så hård belastning det bara går utan att gå över gränsen så kommer det tids nog att "härdas". Bästa tänkbara beskedet!

Efter att jag kom hem från Stockholm har jag ironiskt nog, med tanke på vad vi pratade om i Nyhetsmorgon, legat sjuk. Förkyld med lätt feber. Ingen träning och inte heller läge att stå och skrika i mördarbacken. För ni har väl inte missat folkfesten som pågår här i Falun? (Skid-VM!) Herregud vilken stämning det verkar vara. Jag bor bara en kilometer från stadion så jag kompletterar TV-bilderna med att öppna ytterdörren och höra jublet live. Så nu hoppas jag på att bli frisk snart så att jag kan komma igång med träningen igen och krydda det med fina eftermiddagar vid sidan av skidspåret!

Jenny Jacobsson, bland annat medicinsk koordinator på förbundet, var med och hejade, kikade på plåtar och träffade läkaren. Också hann vi med en så här trevlig lunch!

Jenny Jacobsson, bland annat medicinsk koordinator på förbundet, var med och hejade, kikade på plåtar och träffade läkaren. Också hann vi med en så här trevlig lunch!

Tack!

Jag glömde det viktigaste: TACK! Tack kära läsare för alla snälla kommentarer ni skickar! Det är verkligen fint, att ni tar er tid att peppa och stötta när det kärvar. Jag är så tacksam för stödet ni ger mig. Nu ska jag springa uppför trappan och krama min snickrande man som varit med i sjutton år och stått ut med den här envisa galningen. Det han bjuckar på är bortom stöd. Verkligen. Och imorgon ska jag krama coach Tobbe som orkar hänga på i den här berg-och-dal-banan. Också ska jag krama syrran och mamma och pappa (brorsan är för långt borta för en, men han får en mental kram) som hejar och hjälper på alla sätt och vis.

Tacksamhet är en himla fin känsla, eller hur? Trots att det känns tungt ibland så krävs det inte mer än att man tänker på allt som är bra, allt som man är tacksam för, för att man ska kvickna till lite grann. Det är nog mitt vassaste må-bra-tips om någon är intresserad... Att identifiera och tänka på vad man är tacksam över. Jag är tacksam över alla ovan nämnda personer som finns i mitt liv, och sjävklart den lite större familjen, med svärföräldrar och Klas syskon med familjer. Och alla andra i mitt lilla team; manager Keith, tävlingsmanagers Daniel och Stina, Karolina som knådar trötta muskler, Johan som rätar ut sned rygg etc, och naturligtvis också mina härliga lojala samarbetspartners. ÅF, Clas Ohlson och CCS!

Mest av allt är jag tacksam över att få vara mamma till Majken. Här bara några månader gammal tillsammans med Klas som jag är så lyckligt lottad över att få ha i mitt liv.

Mest av allt är jag tacksam över att få vara mamma till Majken. Här bara några månader gammal tillsammans med Klas som jag är så lyckligt lottad över att få ha i mitt liv.

Söndagsspekulationer

Tänk om mitt ben vore en IKEA-säng, som man kunde ställa in i ett labb och testa hur många gånger man kan hoppa i den innan den går sönder. Vad skönt det vore, om man verkligen kunde veta säkert vilka påfrestningar den här möbeln pallar. Nu finns det å andra sidan inga sådana labb där man kan lägga in ett smalben och få svar på hur många häckar det kan klippa, hur höga häckar det kan klippa och om det finns några gränser för hur fort det kan klippa häckarna. Det är kanske tur ändå? Det är ju lite det som är poängen med elitidrott... Att testa vad våra kroppar (och kanske framförallt knoppar?) klarar av. Så jag får fortsätta med det, att testa mig fram. Det är ju vansinnigt roligt ändå, trots att man går på lite nitar här och där!

Den här helgen har jag haft vila och bara försökt koppla bort häckar och träning. Jag är rättså bra på det, att lata mig när det passar! I lördags var vi i Leksand och göttade oss. Först på härliga Siljans konditori och sen vidare till ishallen för att se Leksand möta Luleå. Det hela slutade inte i masarnas favör, men det var som vanligt kul ändå!

Den kommande veckan vet jag inte riktigt vad som väntar, rent träningsmässigt alltså. Skickar han ner mig i gruvan nu, Tobbe? En sak är då säker, att jag är snäll mot benet nån vecka till!

Majken har fattat vad man gör när man får syn på en handspritsautomat!

Majken har fattat vad man gör när man får syn på en handspritsautomat!

Det går inte enligt plan men ändå helt enligt plan...

Nu har det snart gått två veckor sen min premiärtävling i Karlsruhe, och mitt smalben verkar inte riktigt skrika ”GO!” än. Nej, den ber om en eller två veckors alternativ träning till. Det har blivit bättre och bättre under de här två veckorna, helt klart, men inte tillräckligt bra för att tävla på. Och en sak har jag lovat mig själv inför hela den här comeback-resan, och det är att aldrig någonsin mer gå emot kroppens signaler. Det var det som körde ner mig i skiten från första början. Därför har jag bestämt mig för att inte springa några fler tävlingar inomhus, alltså varken XL-galan eller EM. 

Men jag måste ändå säga, att tävlingen jag gjorde var väldigt värdefull. Nu har vi fått en massa information om vad som händer med den här kroppen vid tävling och även vetskapen att när jag inte har ont, då kan jag springa hyfsat fort. Nu gäller det för mig och Tobbe att klura lite på den nyvunna informationen och se hur vi ska lägga upp tränings och tävlingsplaneringen framöver. För om någon undrar så tänker jag inte ge upp än. 

Nu är jag ganska nyss hemkommen från ett litet helvetespass i poolen. Huuu, Tobbe bjöd på mjölksyrafest kan jag lova. Efter ett gäng sprintlopp på sju sekunder och några lite längre lopp på tolv och femton sekunder blev jag liggandes på kaklet en lång stund efteråt. Vindögd blev jag också. Undrar om det finns nån gräns på hur många millimol mjölksyra man får ha i blodet när man ska köra bil? Jag satt länge och gruvade mig innan jag sakta rullade hemåt. Full fokus på att hålla ögonen i styr. 

Hem kom jag ivarjefall och nu väntar en hel helg utan träning. Men med pussar och kramar till Klas och Majken.

Köra bil i det här skicket? Läskigt...

Köra bil i det här skicket? Läskigt...

Idag är ingen vanlig dag...

För idag är det mitt världsrekords 7-årsdag! Hipp hipp hurra! Och att det fortfarande står sig är ju lite grädde på moset. Just hemkommen från gymmet där frivändningarna gick sådär sjuårskalaslätt. Såpass lätt att jag kastade upp ett nytt postop/postpreg PR på 95 kg. Idag är också starten på den så kallade "helvetesveckan" för Klas. Det låter ju hemskt, en helvetesvecka! För mig är det en ovanligt härlig vecka, men för nån som är lite glömsk är det en svår vecka... (Här kommer en reminder älskling!) Den börjar som sagt idag med årsdagen av världsrekordet. Den tolfte firar jag och Klas sjutton år tillsammans (i år blir det halva mitt liv!!). Den fjortonde är det ju alla hjärtans dag, och sen den sextonde är det min födelsedag! Varannan dag alltså. Perfekt! Nu när jag har tränat har Majken varit hos farmor och farfar så nu ska jag skynda mig genom duschen och sen fylla några hembakade semlor som jag ska överraska de snälla barnvakterna med! 

Ganska glad efter 95 pannor i hängande styrkevändning!

Ganska glad efter 95 pannor i hängande styrkevändning!